Ett nytt Liv

2012-02-14T16:42:00.003+01:00

Vi klarade det!!!!! Ingen parvel kom i helgen så vi kunde vara med på våra kära vänners bröllop i lördags!!!

Gissa om jag var lycklig?! Svävade på små moln hela dagen! Nu är det ju tyvärr så att jag får sota för det än.. Trodde det skulle ha börjat ge sig nu men tycker nästan jag bara känner mig risigare än igår.. Om jag skulle skriva allt som var fel just nu skulle listan bli lång och framförallt dö trist! Så jag skippar det, säger bara att jag är en enda stor ris hög just nu. Men allt är värt det! Att vi fick vara med på denna dag betydde oerhört mycket för oss. Så jag är lycklig än!

Tyvärr så måste jag sluta nu då kroppen och knoppen inte orkar blogga mer idag. Jag hoppas jag blir något bättre snabbt så jag kan återkomma hit! Ta hand om er söta som hittat hit igen!

Mobil blogg :)

2012-02-09T14:50:00.003+01:00

Ligger i soffan nu och blippar på mobilen. Helt fantastiskt att man kan blogga från mobilen ju!! Ligger här och försökte vila lite efter ett besök av en av de nyblivna mammorna och hennes son från föräldragruppen. Lite svårt att slappna av känner jag..

Så roligt att se deras lille nu efter att bara ha sett en mage! Så häftigt! Dock förstår man ju inte alls att man snart kommer ha en egen liten i famnen... Helt ofattbart!! Speciellt idag när man gör allt för att nästan förtränga det faktum att vi väntar en knodd som kan komma vilken dag som helst. Det är ju bröllop för några nära vänner på lördag och jag skulle bli förkrossad om vi inte kunde gå!!

Nu måste jag nog försöka slumra lite igen om det går.. Huvudet dånar så det vore skönt att slockna en liten stund!

2012-02-08T12:00:00.002+01:00

Förvirringen är total just nu...

Ursch vad jag hatar att bli så här! Nu är klockan tolv och jag sitter här halvt påklädd och känner att jag varken vet ut eller in. Ord, tankar, känslor och handlingar bara snurrar i express fart där inne och jag kan inte fånga en enda en!

Stressnivån blir hög och det känns i kroppen. Huvudet dånar av huvudvärk och emellanåt blir det svårt att andas. Suck.. Om man ändå kunde strukturera upp sig själv.

Oftast brukar jag vara duktig på det nu för tiden. Har liksom lärt mig, känner mig själv men sen jag blev gravid och orken minskat ytterligare från den lilla gnutta jag hade innan så är det som natt och dag. Jag klarar inte av att organisera mig själv längre. Jag bara flyter omkring som ett litet sprött blad i en alldeles för stor fontän.. Ena stunden hit och andra stunden dit, ibland kanske jag dränks av vattenstrålar men sen flyter jag upp igen. Runt runt runt...

Idag är en "ledig"dag. Dvs inget inbokat efter någon viss tid men ändå finns saker att fixa. Det är då det blir svårt. Hur, vad och när ska jag göra sakerna? Vilket ska prioriteras? Vilket är rent av onödigt att ens lägga tanke kraft på? Vad orkar jag med på en dag? Vilket kan jag ta en annan dag?

Det bara snurrar och tiden tickar på och egentligen blir ingenting gjort. Bara jag som blir stressad och förflyttar mig mellan köket, soffan, datorn ibland, plockar med grejer och hamnar i soffan igen. Sittandes och stirrar ut i tomma intet och undrar var jag är. Hur hamnade jag här? Hur kan klockan vara så mycket utan att jag ens blivit helt påklädd och åstadkommit något? Suck..

Jag lägger mig ner och sover en stund. Om det går. Tankarna snurrar för fort oftast och stressen är ju fortfarande där. Jag borde kanske göra vissa saker? Få dem avklarade så det inte blir en dag jag vaknar upp och inser att jag visst Måste göra massor idag för att hinna få färdigt vissa saker...

Ibland ringer jag M, min andra hjärna, fast det är svårt när han har mycket på jobbet. Hur ska han hinna med och framför allt Orka med att tänka åt MIG? Jag ska ju vara vuxen.... känner mig som ett litet barn.

Nu ska nog gå ner och äta lunch i alla fall. Tack och lov för matlådor! Och tack och lov för att magen säger till när den är hungrig utan att jag behöver tänka. För inte ens Det orkar jag tänka på. När hur och vad man ska äta..

Trött, tyngre och tjockast

2012-02-02T11:09:00.002+01:00

Så känner jag mig just nu...

Har just landat här efter en lång dusch och påklädning. Vilket maraton det har blivit att ta hand om sig själv! I helgen så köpte vi en plast pall på Ikea som jag kan sitta på i duschen, har så ont i fötterna så det är svårt att stå. Idag invigde jag den, ooo så härligt det var!! Jag vågade mig till och med på att raka benen.. hehe.. Fina detaljer nu! Men det är ju inte så lätt att komma åt vet ju ni som också haft en bebis mage i vägen. Så nu sitter jag här i alla fall och känner mig nöjd men slut körd.

Vill säga TACK till Mia och Annzis fina kommentarer!! Det var så roligt att få lite liv tillbaka. Jag börjar förstå dig Annzi med att du kan skippa sista gravid tiden och ta det andra istället och Mia, bra att du sa det där om synen för ibland ser jag nada!! Trodde jag var knäpp men då vet jag. Så tack söta ni!

Idag är hunden hemma, mor och far har städhjälp idag så han kunde inte vara där. Vi löste det så att M gick ut med honom innan jobbet och kommer hem nu på lunchen och går ut en snabbis igen. Mysigt tycker jag med både lunch sällskap och hjälp med vovve rastningen. Det har blivit lite väl bökigt att gå ut med Zimba så jag har helt enkelt (nästan) gett upp! Sist jag gick runt kvarteret drog han nästan omkull mig... Dels på grund av alla isfläckar som finns nu och dels på grund av att han hoppar oftast på tre ben pga sin skadade tass och då går det lite för fort ibland för att matte ska hänga med.

Hm.. känns som jag har världens torraste blogg..?! Måste nog bli lite varm i kläderna... Eller nej VARM är jag men ja, ni fattar...

Har tänkt på det där med att få in bilder direkt från mobilen.. det tycker jag vore skoj! Har bara liksom inte riktigt kommit på hur man gör än.. men snart kanske!

Nu ska jag ta och bädda sängen, sen gå ner och ta fram lite sallad till lunchen. Efter det, eller nej innan det, ska jag leta efter lite olika recept på datorn och skriva ut. Har två burkar kesella jag måste använda innan de går ut..... Hade tänkt göra pannacotta men har tröttnat lite efter två misslyckade försök.. fast skam den som ger sig!

onsdag och rutin kontroll

2012-02-01T09:44:00.002+01:00

Onsdag morgon och jag ska snart gå till barnmorskan, eller ja.. mödravården heter det kanske..? Det är i alla fall dags för ytterligare en rutinkontroll. Allt är nog bra med parvel, som vi kallar den, där inne. Jag har mina krämpor men så ska det nog vara. Lite små frågor har jag att ta upp annars blir det nog mest det vanliga. Dvs kolla blodtrycket, kanske sockret, lyssna på hjärtljuden och mäta magen.

Idag har jag inget "bil förbud" så efter besöket hos BM tänkte jag bege mig till Ikea och köpa det alla andra blivande föräldrar köper där... En badbalja! 59:- på Ikea vs. 199:- på Babyproffsen... Lätt val ! Jag skulle vilja köpa en sån där klassisk barnstol också, som nästan alla andra också har men det känns lite oprioriterat just nu. Får kanske bli nästa månad eller månaden efter det. Liten kommer ju i alla fall inte kunna sitta i den på ett tag.. Fast.. jag tänker på alla andra barn som kommer på besök... Oo vilka problem man har!

Ryggen, svanken och nacken bråkar som vanligt. Väntar bara på det där ryggskottet samt lääängtar stort efter massage! Herregud snart nio månader utan massage.. Jag brukar bli stel efter en månad utan... ja ni kan ju gissa.. Om M knådar mig lite nu gör det antingen för ont och drar igång så att det blir värre eller så känner jag ingenting alls. Då menar jag verkligen Ingenting alls. Konstigt.

Jag har börjat få ont i händerna också och ibland lederna i benen på natten. Konstigt det här med att vara gravid, vad det kan påverka kroppen!

Annars går dagarna i en enda gröt. Jag sover så dåligt och har gjort så länge så min kropp och knopp hinner aldrig återhämta sig. Den går ständigt på ångorna och frustar av utmattning. Det jobbigaste är nog inte att ha så ont hela tiden, det jobbigaste tycker jag är att vara så snurrig och förvirrad hela tiden. Spelar ingen roll vad jag gör eller hur jag gör saker. Jag uppfattar dem ändå inte riktigt som på riktigt. Jag känner mig aldrig riktigt "med" i verkligheten. Jag känner ständigt en stor stress som bultar på mig, över, under, i mig, på mig. Det är svårt att komma ifrån när jag inte kan tänka klart. Värsta är att nästan ingenting av detta syns eller märks så det är nog lätt att tro att man mår prima just nu. Vi har ju den där masken där igen.. Den är ju ganska bra men lite missvisande ibland.

Nu måste jag ta och kila. Tar ju en liten stund att klä på mig samt att snigla sig den halva kilometern till vårdcentralen.. Ja inte är man snabb inte! Speciellt inte när man har förvärkar som börjat bråka med en mer och mer.

Ännu en dag närmare..

2012-01-31T19:58:00.003+01:00

Idag bestämde jag mig för att ha en hemma dag. Inte röra bilen ur garaget! Nix!

Jag har dock väldigt svårt för att hålla mig lugn, vila och bara vara. Blir så rastlös fort! Idag gick det dock rätt bra tycker jag, lyckades i alla fall hålla mig hemma hela (nästan) dagen. Undantaget var när jag nu på kvällen åkte och hämtade hem lilla vovven från mina föräldrar. Han har huserat där över dagen.

Så efter en mys frukost i soffan med tvn på, den brukar oftast vara avstängd dagtid här.. Så klurade jag på vad jag skulle göra idag, hemma. Tjae.. jag varvade lite små plock med att bädda rent i sängen och tvätta de smutsiga lakanen samt att plocka upp alla bebis kläder i en trådback. Oj vad kläder vi har redan!! Massor!! Tack alla ni som lånat ut, gett bort eller köpt något nytt till oss redan! Vi behöver INTE fler bebis kläder i storlek 50- 56 kan jag säga....

Kändes mysigt att plocka upp alla kläder nu. De har legat i påsar innan. Konstigt var det men mysigt, man längtar ju en del...

Å egentligen skulle jag vilja skriva mera nu. Berätta saker på ett roligare sätt också, just nu känns det mer som att jag bara punktar ner dötrist information.. Hehe.. Mår tyvärr inget vidare så jag har ingen vidare ork eller fantasi. Kroppen värker, jag mår illa och huvudet bultar. Ryggen, ja det känns som om jag bara väntar på det där ryggskottet som borde komma när som helst.. Tröttheten gör att jag inte vet ut eller in. Jag gråter lätt som en plätt över nått jag inte ens minns. Känner mig allmänt förvirrad och vet inte vad det är för dag eller om jag missat att stänga av något viktigt eller ringt något samtal eller gud vad vet jag.

Hm.. kom just på i denna stund att jag glömt tvätten i maskinen.... undra hur skrynklig den är nu..? Får avrunda här med att säga att.. ja vad då egentligen?

Jag återkommer ! =)

Det närmar sig, ett nytt liv..

2012-01-27T10:34:00.002+01:00

Länge sen jag var här.. Skrev något. Tankarna har ju funnits där många många gånger men inte orken. Verkligen inte alls. Sen jag blev gravid har orken rasat ytterligare några hack neråt, som för så många andra givetvis.

Nu känns det svårt att skriva, tar liksom stopp. Det var så länge sen så jag vet inte vart jag ska börja egentligen. Känns ju konstigt att bara hoppa på tåget och fortsätta på det nu när ni missat så många stationer. Kanske är det ändå så jag får göra, börja här och nu. Sen uppdatera er om det som varit emellanåt när tiden till nästa händelse är för lång.

Nu är jag i vecka 37, eller 36+4 om det ska vara exakt! TROR jag i alla fall. Min man har bättre koll på det där än jag.. Blir så förvirrad av alla sätt att räkna på. Jag tycker att jag mår bra överlag, har klarat mig från många gravid krämpor och det är jag lycklig över! Sen att jag har min skada som bråkar är ju något annat. Det har gått ganska bra fram tills nu, nu börjar det bli lite kämpigare när man är så stor och tung. Hållningen påverkas ju och det i sin tur påverkar rygg och nacke. Vilket i sin tur gör mina smärtor värre.

Att det sen var månader sen jag sov hyffsat gör ju inte saken bättre. Alla behöver vi ju sömn för att fungera men många av er kan ta igen det någon natt senare eller helt enkelt rycka upp er bara. Det kan inte jag. Så att vara utan sömn är katastrofalt. (JA det är det för många andra med!) Jag blir ju lätt utmattad och då ökar mina kognitiva problem fort samt huvudvärken skenar. Nu går jag runt och är konstant utmattad, övertrött och helt förvirrad. Vilket leder till många jobbiga situationer. Det bästa OCH det sämsta med detta är att det inte direkt syns för er som bara springer förbi. Jag är ganska duktig på att dölja mina skavanker, man blir det med åren liksom...

Så ibland önskar jag att det blinkade rött i pannan på mig när det var kaos. Då hade ni blivit brända snabbt nu kan jag säga... men samtidigt är det skönt att det inte gör det för då skulle kanske folk behandla en annorlunda och det vill jag ju inte heller.

Det är veckor sen jag slutade på arbetsträningen på Scandic Grand Hotell. Jag hann tyvärr inte vara där så länge innan min kropp bestämde sig för att inte orka mera. Jag vred och vände på beslutet länge innan jag fick tacka för mig. Det var svårt och väldigt jobbigt att säga att jag inte orkade mera. Även här syntes ju inte alla mina "besvär" så det känns lätt som att man bara är lat inför andra.

Jag kände dock att jag inte klarade av vardagen längre. Jo jag kom upp och så men jag mådde inte bra psykiskt, det blev för tungt att orka med. Jag visste inte ut eller in, fick fråga min man om de enklaste saker att tänka ut för logiken hängde inte med. Så är det än idag, jag kan ringa honom och fråga när jag måste åka hemifrån om jag ska vara en viss tid någonstans. Jag har helt enkelt inte kapaciteten i hjärnan just nu att räkna ut det själv. Jag stirrar mig bara blind på klockan och blir jätte stressad för jag inte förstår den. Då blir det lätt ett par tårar i frustration och skammen över att behöva be om hjälp med något så banalt är stor.. Min man, han den här underbara, han är den enda som får se mig så. Han är min klippa, min sten, mitt allt. Och just nu även mitt huvud!

Så nu får det räcka för stunden. Känner hur det kliar i fingrarna... det börjar lossna nu... skrivandet. Jag har så mycket att berätta för er. För jag vet att det är svårt att stå vid sidan om och verkligen förstå hur jag mår. Hur jag har det för det mesta syns det ju inte. I höst är det tio år sen olyckan och under de åren har man blivit väldigt duktig på att gömma sina besvär. En stark fasad har jag byggt upp och det är svårt att se igenom den. Därav denna blogg...

Hur blev jag så trött?

2011-10-12T16:21:00.003+02:00

Onsdag idag.. Igår var jag andra dagen på arbetsträningen. Det gick bra men när jag kom hem var jag trött och slut.
Vilade en stund och sen gick jag en sväng med hunden. När jag kom in igen
var jag mer slut än innan och värre blev det! Vet inte alls vad som hände, hela
kroppen bara skrek av trötthet och jag hade en envis kramp i bröstet.
När jag väl fick sova somnade jag som en stock och för första gången
på länge har jag inget minne av att jag vaknade på natten.

När väckarklockan ringde imorse var jag en zoombie. Det gick Inte
att komma upp. Hela jag var totalt slut så jag fick sova en timme till.
Det tog hela förmiddagen att få i sig frukost och göra sig klar.

Så lagom till klockan ett då jag skulle på möte med fk hade jag blivit
anständig. Länge sen jag däckat så totalt utan att förstå riktigt varför.

Vet att arbetsträningen tar mycket energi men så där brukar det
inte bli. Kanske var det något annat också. Imorgon ska jag dit
igen så det ska bli spännande att se hur det går då.

Jag är fortfarande slut och känner att jag inte riktigt har koll på
läget. Så nu blir det vila och sedan när mannen min kommer hem
ska vi laga mat.

Ps. Har hört att det är något knas med kommentarerna så
är det någon som lämnat någon på sistone så är det tyvärr så att
jag inte har kunnat se dem. Testa gärna igen

Första dagen!

2011-10-04T18:57:00.002+02:00

Idag var jag alltså på min första dag på Scandic Grand Hotell och arbetstränade. Känns helt konstigt att skriva arbetsträning, känns så seriöst och jag får nästan lite prestations ångest känner jag... Jag var ju och arbetstränade/praktiserade på Peabs kontor för x antal månader sen. Det kändes dock inte riktigt lika dant för det hade jag ordnat själv och det var inte lika många timmar eller dagar som detta.

Scandic Grand Hotell, kallas Grand, är alltså ett hotell där en av mina nära vänner jobbar. Det är tack vare honom som jag har hamnat där känner jag. Vilket jag är super tacksam för och väldigt glad! Tror att det hade tagit mycket längre tid att hitta en plats om det inte varit för honom. Så om du läser det här, eller din kära sambo.. ;) så ska du/ni veta hur tacksam jag är! Men det kommer ni få höra också.

Jag har varit med en tjej som är chef för receptionen idag. Har fått arbetskläder och stämpla in som alla andra. En fin namn skylt har jag också! Idag verkade de flesta lite stressade, eller så är de så jämt..? Men de sprang hit och dit och jag undrade hur många steg eller kalorier de förbränner på en dag..?

Alla var super trevliga och verkade glada att hälsa på lilla mig. Jag kommer inte ihåg en enda persons namn utöver min väns och min handledare..... Tur att alla har namnskyltar!!! Jag fick en rundvandring i hotellet och det var stort och jag tror inte jag kommer ihåg allt... Jag får ta en egen sightseeing igen tror jag.

Jag satt ganska länge framför en dator och fick läsa och lyssna på ett program de hade för alla nya. Det var historien om Scandic, framtiden, medarbetare, säkerhet och mycket mycket mer. Vet inte riktigt hur länge jag satt där men mellan en och två timmar skulle jag tro. Kanske inte det mest optimala men jag kände att det kanske passade bra en dag som denna då alla verkade lite upptagna. Jag skulle avsky det om personalen kände att jag var i vägen... Men sen fick jag snällt avböja när jag fick en tjock pärm med ytterligare information. Och det var ingen fara med det! Skönt!

Det ska bli spännande på torsdag och se hur det blir då. För varje dag som går kommer man ju lära känna folk och då blir man mera bekväm. Kände mig riktigt blyg idag och det är jag inte van vid. Alla är så duktiga på sina jobb och jag, ja.. man känner sig ju tyvärr ganska okunnig som varit borta från arbetslivet så länge.

Även om jag inte sa till något om tiden vid datorn idag så känns det ändå bra. Jag vet att jag kommer säga till mer så småningom, jag vill bara inte kasta mig över dem. Blir inte heller så lätt när man är helt ny och slut av att bara vara där. Då fungerar inte min hjärna som den ska och även om det är lätt att säga nej tack till vissa saker så känner jag att jag inte kan göra det. För jag kan inte förklara varför jag säger nej, och det vill jag kunna göra. Så att de ska förstå. I alla fall få en chans att försöka förstå. Jag vill att folk ska veta och inte tro att jag är lat eller väljer bort saker för jag kanske skulle tycka de var tråkiga.

När jag kom hem, efter en färd, som ärligt.. inte var bra för trafik säkerheten.. Så däckade jag i soffan. Jag stoppade i öronpropparna för att slippa höra blåsten som piskade mot rutan. Somnade efter ett tag och sov som en stock i en timme. Sen vaknade jag med samma huvudvärk som innan men också med mer nackvärk. På med kaffe pannan och sörpla i sig en kopp sen har jag efter det legat i soffan ända tills jag åkte och hämtade min man på jobbet. Nu sitter jag här och ska strax gå och lägga mig i soffan igen. Skulle kunna sova redan nu. Huvudet är lite bättre men det är inte bra.

Sen att det är storm ute gör att min nacke är vrång!

Nu ville jag inte klaga om det och att ni ska tycka synd om mig. Jag ville bara berätta hur det var för mig idag. Det här inlägget känns ganska trist och utan inlevelse eller känslor. Känner mig dock lite sån, orken till att känna eller tänka finns inte kvar idag. Jag bara ÄR.

Kvällen före..

2011-10-03T20:23:00.002+02:00

Så nu ligger jag i soffan å har nyss ätit en skål med keso, kiwi, blåbär, pinje nötter å liite honung.
Super smarrigt! Har ju tänkt blogga massor med gånger men datorn lockar
liksom inte...

Imorgon händer det något väldigt spännande!! Det är första dagen på
min arbetsträning! Klockan nio ska jag vara där och sen fram till klockan
tolv. Det är tre timmar och det kanske inte låter mycket men jag vet att
jag kommer vara helt färdig efteråt. Det ska dock bli så spännande och jag
hoppas det ska gå bra!

Sen är det ju mycket annat spännande som händer just nu och framöver...

Hela livet känns plötsligt så styrt av mig själv och inte myndigheter för
första gången på flera år. Det är underbart att känna att mitt liv äntligen
tar kliv fram åt. Jag känner mig lycklig och faktiskt en smula fri emellanåt!
För även om myndigheter kommer bråka med mig än och vara en stor del
av mitt liv så känner jag att den andra delen, Min del , äntligen också växer
och det är jag som styr över den. Det är en helt obeskrivlig känsla och jag
kan gråta mig lycklig över hur länge jag saknat den här lusten och glädjen
över hur jag lever mitt liv. Det är bara att fortsätta hoppas på att 2011,
möjligheternas år kommer bjuda på fler härliga dagar och kliv fram åt.

Nu blir det kika färdigt på ensam mamma söker för att sen se de härliga
Svenska Hollywood fruarna innan det är sov dags!

2011-09-27T16:42:00.002+02:00

Kan man känna alla känslor på en och samma dag?

Idag har det varit upp och ner. Dagen började inget vidare men sakta när
timmarna gick så blev det bättre och bättre. Nu ligger jag här i soffan
och skulle egentligen vila men huvudet dunkar och slår.

Många tankar och känslor. Spänningar som har släppt men resulterat
i extrem huvudvärk bl.a. Går inte att vila just nu när man är lite för slut
och uppe i varv. Snart ska jag gå hem till en vän och äta vardags middag.
Det ska bli super mysigt och välbehövligt!

Imorgon kommer mer uppdatering om vad som är på gång!

Fortfarande krasslig

2011-09-20T10:48:00.002+02:00

Nu har det gått lite mer än en vecka sedan M´s och mitt bröllop. Helt otroligt!

Sakta, sakta sjunker tanken in om att jag är gift. Att vi är gifta. Man och hustru. Hjärtat gör en volt, pirrar till och läpparna ler. Fast än har det inte sjunkit in helt och på riktigt, känns fortfarande lite som en dröm.

En dröm som varade i en hel dag. Den mest perfekta och roligaste dagen av dom alla! Det finns inget vi skulle vilja ändra på, hela dagen var underbar! Alla var glada och hade roligt! Jag och M njöt av varenda sekund och hade riktigt roligt i kyrkan och för att inte tala om festen! Allt var så himla kul att jag blir tårögd bara jag tänker på det, det är förbi nu. Dock har vi fått ett starkt minne som jag hoppas aldrig kommer blekna!

Tyvärr är jag fortfarande inte helt kry. Jag gissar att bacillerna kan vara svåra att bli av med denna gång då de passade på att komma när ens kropp var som mest utsatt. Bröllopet och tiden innan är bland det roligaste jag gjort men också bland de tuffaste. Det har krävt mycket av mig och mina nära. Jag styrde kanske det mesta med järnhand, hoppas den var snäll ändå, men hade jag inte fått göra det så. Ja då hade jag inte klarat av det. Med mina svårigheter måste man få göra på sitt sätt ibland, med sina egna strategier som gör att man klarar av det. Känner att man har huvudet med sig.

Så som kanske inte så oväntat blev jag väldigt däckad efter bröllopet. Det tog en hel dag att ens varva ner lite så jag kunde börja känna hur jag egentligen mådde. Då blev jag sjuk och helt tvär slut. Jag har bott i soffan tillsammans med hunden, som jag tyvärr inte ens orkat se på, låtit kaminen brinna och sen kika på film med en kopp te eller skål soppa i handen.

Nu har jag kommit upp från soffan men jag hamnar där emellanåt igen. Hjärtat pumpar så jag tror jag ska svimma så fort jag gör något lite för mycket. Kroppen är inte frisk än och jag har inte återhämtat mig. Börjar bli otålig nu dock... Svårt att låta bli att boka in saker. Jag måste ju vila fortfarande om jag ska bli bra snart men jag börjar klättra på väggarna också av att bara vara hemma. Ensam..!

Nu ska jag dock ta och hoppa ur mina morgon mys kläder. Hamnade i soffan vid frukosten och har slappat sen dess. Känner att morgon frisyr och tofflor inte passar klockan elva. Någon måtta får det ju ändå va även om man är lite krasslig! Jag har ju haft mina slö, sjuk, slappar dagar..

Dags att posta ansökan om förlängd aktivitetsersättning också. Jag har just fyllt i den och tack och lov så fick jag läkarintyget snabbt denna gång så snart ligger ansökan på posten!! Så hoppas vi att även denna gång jag får den godkänd!

JAG ÄR GIFT!!!!

2011-09-14T19:46:00.002+02:00

Oooooohhh!!

Nu har den stora dagen passerat med pompa och ståt! Jag blev sjuk förra veckan så det var lite kämpigt innan bröllopet men i lördags bestämde jag mer över min kropp än bacillerna. Dock så tog de igen det dagarna efter vilket innebär att jag förutom vara däckad av utmattning efter en helt underbar dag nu även är sjukare än innan...

Så gott folk, jag återkommer med historien om den bästa dagen hittills i mitt liv när jag har lite mera energi så jag kan göra historien rättvisa!

Men jag avslutar med ett bild bevis och ögon godis...

Lättnadens suck, men oj ändå!

2011-09-05T14:03:00.002+02:00

Herregud... Hur galen är man inte egentligen ibland?

Här sitter jag, efter en tok intensiv helg i Åbo, Finland. Efter förra veckans stress påslag och med allt virr varr i huvudet om den där handledaren.

Det mesta har löst sig och det som inte gjort det än, kommer att lösa sig.

Jag sitter här, nyss hem kommen från ett läkarbesök. Det är återigen dags för ett nytt läkarintyg till min ansökan om förlängd aktivitetsersättning. Min nuvarande går ut sista december och man måste alltid börja i god tid. Helst flera månader innan enligt försäkringskassan.

Ett år sedan jag såg "min" läkare på smärtsektionen rehab.med. på sjukhuset. Mycket har hänt. Nu är han uppdaterad. Jag sitter och små ler.. tänker tillbaka på vårat första möte. Vilket år det nu var.. I oktober är det 9 år sedan olyckan.. Första mötet med läkaren på rehab var inget vidare. Tyckte han var en idiot........ Det har ändrats så klart, inte samma tjej längre.

Han har gått från att vara en riktig doktor, stel och känslokall till att vara aningens mer mjuk och snudd på levande. Idag slog han rekord! Han ville höra detaljer om bröllopet, hur stort det skulle vara, borgligt eller kyrkligt, vilken kyrka, var allt färdigt? osv.. Han ville små prata och höra hur livet såg ut för mig nu. Han sa att det var så roligt att se/höra att livet ändå fortsätter för mig, trots min skada. Trots alla år av kaos. Att jag lever ett liv även om jag har ett annat vid sidan. För första gången på alla dessa år fick jag en kram när jag skulle gå. Han har överträffat sig själv! Fnissar lite för mig själv när alla möten genom åren passerar i revy.. Hur en kontakt med en människa kan utvecklas.

Allt med den jobbiga handledaren har löst sig. Jag fick byta tillbaka utan problem. Tänk att det FINNS så gulliga människor inom rehab. världen också. Jag vet i och för sig att de finns för jag har träffat flera av dem... Nu är ett nytt möte inbokat med min "ny gamla" handledare men det blir veckan efter bröllopet. Hon ville ses snarast men jag sa nej. Denna vecka är redan fullbokad och den lediga tid som finns ska förbli just ledig och obokad. Jag ska ju för tusan GIFTA MIG PÅ LÖRDAG !!! så jag tänkte att jag om någonsin måste vila så är det NU.

Som jag skrev så var jag hemma igen efter en tok intensiv helg i Åbo. Jag och familjen åkte i fredags kväll med båten till Åbo för att på lördag eftermiddag vara med på min kusins bröllop i Åbo slott. Det var hur roligt som helst med att både åka båt, eftersom det var flera år sen sist och man typ växt upp på en Finlands färja.. plus att få vara med vid kusinens vigsel var väldigt roligt! Sen var det middag och fest och tidigt, tidigt på söndags morgon hoppade vi på båten på väg tillbaka till Sverige. Så sent igår kväll kom vi hem. Alla trötta och slitna men glada!

Jag fick väl mig en liten tanke ställare att man, eller ja, Jag, inte kanske har så bra koll på hur slut jag är egentligen ibland. Många stunder vet jag att jag är slut körd men man kan inte alltid varva ner just då för man har saker kvar att genomföra och orka med. Så även om jag VET att jag är slut och ska ordinera lugn och ro som första val så vet jag kanske ändå inte alltid att jag är så mycket MER slut än vad jag trodde att jag visste. Tankeställaren kom i form av en skvätt näsblod i bilen på vägen från båten.. Då bör till läggas att jag endast har upplevt näsblod en enda gång tidigare i mitt liv. Så ja, en aningens förvånad blev jag!

Så nu, efter detta blogg inlägg. Som känns en aning snurrigt, för mig i alla fall, ska jag nu efter även avklarat läkarbesök sjunka ner i soffan med den gosigaste kudden, lenaste filten och ett äpple ta och kika på en film.

Måndags mys kallar jag det för!

Besviken, eller bara missförstånd?

2011-08-29T17:13:00.002+02:00

Har varit på möte idag igen. Känslan efteråt var inte samma som förra gången. Nu var det mer negativt än positivt skulle jag nog säga..

På förra mötet bestämdes det att jag skulle träffa en av handledarna igen för att gå igenom lite mer om praktikplats/arbetsträning. Han skulle ta fram en del av mina utlåtanden bla de om alla mina kognitiva svårigheter. Jag förstod det som att han skulle läsa på och sätta sig in i min sits. Det för att sen kunna hjälpa mig att säga vilka arbetsplatser eller miljöer som kanske kunde passa utifrån mina förutsättningar. Även vilka platser som vi kanske kunde välja bort direkt. Att han konkret skulle kunna komma med förslag på inom vilka yrkesområden jag kanske skulle ha en bättre chans att testa på arbetslivet. Så förstod jag det. Så jag fylldes med hopp om att äntligen få hjälp av någon som kunde en del och hade erfarenhet av hur man kunde välja ut speciella arbetsplatser efter personens behov. Inte bara ställa frågan, Vad vill du jobba med? Var vill du vara?.

Jag kom till mötet idag med de förhoppningarna men möttes av motsatsen. Han hade mina papper men hade bara skumläst dem. Han trodde det skulle stå i dem vilka yrken jag kunde jobba med och vilka som inte skulle passa. Han frågade vad jag ville göra, hur jag hade tänkt mig. Han pratade om saker som inte hörde dit ens. Han trevade i mörkret kändes det som, verkade inte veta vad han skulle göra med mig. Han frågade än en gång om livet första åren efter olyckan (det är inget fel i det, men han verkade mer intresserad av mitt öde än hur vi skulle lägga upp min framtid..). Lindade in saker på så fina sätt att allt han skulle säga tog extra lång tid. Tyvärr är jag som person, i det läget, mer rak på sak.

Jag kände hur jag bara blev besviken. Att, jahapp... vad hade jag väntat mig? det var ju upp till mig i alla fall att komma på, klura ut, undersöka allt.. Så vad gjorde det där mötet för nytta då? Förutom att göra mig irriterad över hans sätt.

Kanske låter allt konstigt. Kanske förstår ni ingenting. Kanske låter det som att han gjorde precis det han skulle. Kanske gjorde han det också. Kanske är det bara jag som förstod allt fel på förra mötet? Ibland vet man inte vad som är ut och in men jag trodde jag skulle få ett starkare stöd i ryggen men det kändes som ett platt fall. Nu är det dock bara att ladda om och ställa tillbaka tankarna så som de alltid varit.

Just nu är jag jätte trött, skulle vila men det gick inte. Tankarna bara snurrar. På det här, på bröllopet och massor mer. Kanske är det för att jag är trött idag som känslorna dalar. Kanske beror det på något annat..

Det är bara att fortsätta tro och våga hoppas på att en dag. En dag, så kommer jag också ha en vardag med rutiner och jobb. Ha arbetskamrater att prata med, gå på firma fest och after work. Gnälla över någon jobbig chef och bli stressad över ogjorda arbetsuppgifter.. Men ibland, vissa dagar, vissa stunder så känns allt bara såå hopplöst. Så svårt. Som om det aldrig kommer att finnas en sådan vardag för mig oavsett hur mycket jag önskar och hoppas.

Fast än tänker jag inte ge mig. Än har hoppet inte lämnat mig, det dalar ibland men så är ju livet. Jag tänker tro, hoppas och innerligt be att jag en dag också finns där i arbetslivet! JAG VILL !

Insmord å glad!

2011-08-25T12:30:00.002+02:00

Har nyss duschat, slängt in en hemma gjord fiskgratäng á la Sis och väntar nu med stark hunger på att den ska bli färdig! Min navel skakar hand med ryggradem just nu, såå hungrig är jag! Vet ni en konstig sak..? Jag får alltid mera ont i nacken när jag är vrål hungrig....... Hur knäppt är inte DET?!?! Måste vara nån del av kroppen som spänner sig eller nått..... Sant är det så jag, förutom att bli svimfärdig när jag är super hungrig så får jag även spräng huvudvärk och värken i nacken skenar i höjden. Snacka om mystiskt...... Så ja, när jag är hungrig, ge mig mat. Tack..

Som sagt har nyss duschat, har varit duktig idag igen. Igår var jag på gymmet för första gången på jätte länge. Det behövdes och min stackars jobbiga axel är totalt otränad och funkar inte normalt. Har träningsvärk idag.. men det är skönt! Idag var jag inte på gymmet men jag tog mig upp till spåret efter jag först gått morgon promenad med hunden. Väl i spåret tog jag fram stavarna och gick tre kilometer i rask takt med dem. Det är en pärs ska ni veta. Nacken protesterar och jag blir helt yr och ja värken efteråt, ja den behöver jag väl inte nämna. Känns överflödigt. Dock har jag bestämt mig, nu eller aldrig, eller ja.. nästan har jag bestämt mig...

Jag vet att det är grymt bra träning för mig att gå med dem. Så om jag bara härdar ut tänker jag att det borde bli bättre sen... eller hur? Svettig och yr blev jag men glad att jag rört på mig. Nu sitter jag som sagt här insmord med min mix av aloe vera linement och känner hur skönt det verkar!

Nu blir det dags att kila ner och kolla in fiskgratängen! KURR KURR KUURRR!!!

Det är super roligt att ni har hittat hit igen mina söta små vänner!! Era kommentarer är så roliga att få! Bilder från den stora dagen lovas att komma!!

Att komma igång & den stora dagen

2011-08-24T11:44:00.002+02:00

Mitt värsta problem med att vara hemma så mycket som jag är. Är att komma igång! Att få fart på dagen. Känna sig vaken och alert. När jag inte har något vettigt att göra i veckorna, bara gå hemma och träna ibland. Gå ut med hunden, fixa mat, tvätta osv ja då blir jag väldigt lätt fruktansvärt seg och omotiverad. Känns som att inget spelar roll, jag kan lika gärna inte göra nått. Fast jag vill göra massor men jag liksom kan bara inte ta mig för.

Jo vissa dagar är jag igång, är ute med hunden, tvättar massor och donar hemma. Fast oavsett hur mycket sånt pyssel jag ändå gör största delen av dagarna hemma. Så känns det ändå meningslöst, känner mig som i en ensam bubbla. För man är ju ändå ensam då. Hemma i tystnaden, om jag inte orkar ha radion på ett tag. Då blir det lite mera liv!

Härom dagen när jag var på möte med handledarna så pratade vi om vad vi ska hitta på i höst. Jag hade i våras och början av sommaren stora planer på att arbetsträna med Forever. Sen kom sommaren och saker och ting i livet ändrades ganska stort och jag känner att det inte längre är passande med det som arbetsträning. Inte just nu. Så vi hade ett möte om det, vad vi ska hitta på nu. Jag vill bara komma igång!!! Det vill de också så för en gångs skull så drar vi åt samma håll. Det känns skönt! Jag ska träffa en av handledarna igen i början av nästa vecka. Då ska vi gå igenom mina bekymmer lite mera så att han kan skaffa sig en ännu djupare och bredare bild av vad jag kanske kan klara av och inte.

För första gången så är det någon som vill och kan lägga ner tid på att hjälpa förvirrade mig att hitta en plats som vi tror skulle kunna passa. Eller åtminstone hitta en plats som vi kan berätta varför vi har valt. Innan har jag bara fått chansa mig fram själv. Alla har bara frågat, "Vad Vill du göra?" JAG VET INTE!

Jag vet inte längre vad jag vill. Jag vet inte längre vad jag KAN. Jag känner mig olärd och skör som ett fruset hårstrå. Jag vågar knappt röra mig i de banorna för jag vet varken ut eller in. Sist jag var där, inom arbetslivet så var det på helt andra villkor. Det var en helt annan Petra som var där då! Hon finns inte längre och jag har inte lärt känna den nya personen helt ännu. Vi är i start fasen av våran spännande vänskap!

För övrigt så har det ju hänt mycket stora saker! Varav en är att om lite mer än två veckor... den 10 september kommer kyrkklockorna ringa in för mig och M. Då ska bröllopsmarschen spelas och fest kläderna på för då ska jag bli Fru Å !!!!

Jag längtar med iver, jag längtar med lycka och glädje! Det är en stoooor dag och den mesta tiden just nu går åt till att planera in och fixa det sista inför den stora bröllops festen med alla härliga vänner och familjer!

Så bland annat måste jag nu gå ner och räkna ut ur mycket blommor vi ska beställa till dekorationerna till festen! Roligt, spännande men också lite svårt!

Att bli berörd

2011-08-22T16:07:00.002+02:00

Mitt i all tystnad kommer ett inlägg !

Satt i bilen på väg hem från ett möte med några handledare för rehabsteget. ( Där jag gick innan sommaren på aktiviteter. ) Ibland blir man bara så rörd..

När personer sitter och går igenom mina kaos artade år, frågar mig om hur det var och vad som hände egentligen. Ja då blir man ibland lite rörd eller berörd.. Det känns som att de sitter där och vi tillsammans pratar om någon annan. Någon annan tjej som gått igenom allt det som jag faktiskt tagit mig igenom. Det känns inte som att det verkligen var så. Fast samtidigt så känner jag, någonstans djupt där inne.. Den där lilla ensamma tjejen som tyckte att livet började närma sig allt annat än ett liv. Allt det där jobbiga och smärtsamma, ja någonstans djupt där inne känner jag nått. Jag drar en suck och känner hur glädjen sprider sig. Tänk att jag inte längre är där! I det hemska.

När så handledare sitter och pratar om det. De vill veta min historia. Det förstår jag, har inget emot det. Berättar gärna men överdriver inte heller. När de sen sitter och säger hur jag, lilla jag, har påverkat dem alla så mycket. Hur lilla Jag spridit sådan energi hos dem! Hur lilla jag och mina ögon lyser, har någon glimt och livs glädje som bara berör dem så djupt. Att lilla Jag, en av alla som gått där hos dem, har påverkat dem så mycket. Blivit så omtyckt.

Det sprider sig ett leende över ansiktet och jag tackar. Säger att det är roligt att även jag kan ge något. Bidra med något. Även om de säger det till mig, mellan våra åtta ögon, känns det ändå overkligt.

Tänk vad härligt om det verkligen är sant! Tänk vilken lycka att lämna någon berörd. Att lämna någon så levande!

Det är stora planer på gång. Jag vill skriva mycket nu. Orkar inte. Jag hoppas orken kommer så ni får veta allt. Tills dess, ha det bra helt enkelt! =)

Pimpad bil!!

2011-06-19T15:31:00.003+02:00

Idag har det hänt något riktigt skoj! Jag är så nöjd! Det är bara så fränt! Bildbevis kommer...

Sitter här och väntar på att sambon ska komma hem så ska vi snart åka till Manillagatan och äta lite söndags middag. Trevligt!

Helgen flyger på som vanligt, längtar till veckorna nu. Jag har så mycket skoj på gång. Efter mötet med försäkringskassan i veckan så känner jag hur spännande allt är. Arbetsträning med något som faktiskt är på riktigt! Inte bara praktik eller bli inslussad på något ställe för att pyssla med saker som inte direkt betyder något. Njea.. känner mig liksom färdig med sådant.

Nu märker jag dock att jag inte riktigt har koll på vad jag skriver och jag suddar typ hela tiden ... så dags att lägga ner. Att sitta vid datorn en längre stund är fortfarande svårt. Vi hörs mina vänner!

Livet som är på språng!

2011-06-17T16:56:00.002+02:00

För första gången på flera år känner jag att livet är på språng! Det är verkligen på gång nu. Det kommer runt hörnet, jag kan höra det ibland, tjoandes där runt knuten! Jag ler, stort, inombords lyser alla strålar. Jag blir varm, lugn. Kan för första gånger på vad som känts som ett helt liv, se hörnet där det vänder. Jag längtar dit, jag njuter av att skymta det men även för första gången här, så stressar jag inte. För springer jag dit så vet jag att det försvinner utom synhåll igen. Då blir det så där nattsvart igen. Ryser.. nästan en tår. Jag vill inte dit igen, snälla låt mig få komma fram nu. Jag har längtat så länge. Snälla?

Jag tänker inte springa, jag kanske skuttar ibland. Av ren glädje tar jag ett skutt! Kanske får jag lägga mig ner och vila en stund sen då, men då har jag valt det själv. Att skutta av glädje och vila sen gå vidare. Mot allt det där härliga som väntar runt hörnet! Livet.

Det händer så mycket nu, det har hänt massor det senaste halvåret. Det började när mina poletter ramlade ner. Minns jag rätt så finns det inlägg om de stunderna här med. Riktigt spännande stunder! Speciellt den när jag kröp under skrivbordet och dammsög som en vilding. När den poletten ramlade ner ja den hoppas jag att jag aldrig glömmer. Det är tack vare den stunden jag sitter här idag och ler.

Vi är så spännande vi människor. Vi kan veta att vi gör fel, vi kan förstå det rent logiskt. Fast om våra känslor säger något annat så blir det ofta att vi styrs av dem. Som impulser man inte hinner reflektera över. Jag har börjat kunna styra mina impulser, eller i alla fall kommit på egna verktyg som hjälper mig att välja bättre i livet.

Nu ska jag gå och fräscha till mig. Känner mig nyvaken efter min snooze stund nyss. Sitter här med en kopp te, strax ska vi kila över till ett par alldeles underbara vänner och laga mat till dem. Jag avslutar med en härlig bild på mig och min sambo när vi var på sommar fest med, Hör och häpna!! mitt nya jobb!!

God morgon!

2011-05-27T08:23:00.002+02:00

Nu är det officiellt, jag har kommit tillbaka hit! Och vips så var bloggandet nästan igång helt igen... :) Borta bra men hemma bäst!

Nu sitter jag här helt morgon groggy, insmord med mitt dunder linnement ....

och upptäckte nyss att hunden åt upp mitt hästgödselbajs i mitt jordgubbsvitlöksland....! Enda nackdelen med att släppa ut honom i trädgården... Han hittar sitt fredagsgodis direkt.

Jaja.. var var jag? Morgon groggy.. Mmm, stämmer men nu inser jag visst att jag inte hinner skriva något seriöst vettigt inlägg för jag måste hoppa i bilen och åka.

Är sista dagen på rehab steget idag. Känns ganska knasigt men skönt på ett annat sätt! Men mer om det senare!

Ha en bra dag!!

Nu är det nog!

2011-05-24T12:12:00.003+02:00

Slits mellan fundersamhet.. Här känner jag mig hemma. Detta är min trygga vrå att blogga på men jag känner att jag vill ha en ny adress hit, min är så krånglig tycker jag.. Så då skaffade jag mig en ny blogg på Spotlife men den var ju så himla avancerad att jag helt tappade fotfästet! Puh.. får huvudvärk och klump i magen bara jag tänker på alla timmar jag lagt ner på att bara klia mig i huvudet och känna mig dum för jag inte fattar..

Så kanske hamnar jag här igen.... tillbaka på det trygga och invanda.

Har så mycket som är nytt i mitt liv nu. I mitt nya liv ! Allt händer, saker som jag längtat så intensivt efter. Saker jag inte ens kunnat drömma om då framtiden bara var svart. När hur hårt jag än försökte se en framtid i livet, allt ändå bara var svart framför mig. När ångesten och depressionen var som djupast. När min sambo stod där dag ut och dag in som den starka pelaren att luta sig mot. Han fångade mig när jag föll. Hur kan en människa orka stötta och bära så mycket? Jag är evigt tacksam att vi fann varandra och att han stod kvar när jag föll. Kärlek full av respekt ger jag honom. Jag försöker varje dag. Det är det enda man kan göra.

Så ja.. kanske hamnar jag här igen. Lägger ner det som tar sån kraft från mig. För jag har plötsligt så mycket mer i mitt liv än blogg som enda kanal ut i livet. Ja.. jag tror det blir så. Den nya bloggen stänger jag ner. Släpper den totalt även om jag gör det med en gnutta uppgivenhet. Varför ha den när jag inte kan blogga där för jag bara låser mig av all prestations ångest när jag ser hur fina alla andars bloggar är? Hur ofta de bloggar och allt man kan göra med sina små sidor. Ja herregud det är verkligen en helt annan värld!

En värld jag inte känner mig hemma i. Jag väljer hellre min där jag trivs och känner mig trygg. Så får det bli!

*två sekunder senare när beslutet landat i min kropp*

Aaa.. vad skönt det känns! Om man verkligen ger sig tid med att känna efter så ska ni se att man kan känna hur det fysiskt känns bra när man bestämt sig för nått som lättar på en börda. Men man måste verkligen ge sig tid och lyssna, testa, känna och reflektera om man ska känna det på riktigt.

Nu måste jag snart sluta för jag ska om en stund iväg till Öppenvårdsteamet på tjejträff. Träffa de andra unga tjejerna som också har kognitiva problem, på grund av olika saker. Några har haft en stroke, ja man kan tyvärr få det även som ung även om det är ytterst ovanligt, någon annan har varit med om en moped olycka och en tredje fick ett anfall av en sjukdom och föll ihop och slog huvudet i ett stengolv.

Så.. tänk..

Nu ska jag kila ner till soffan och vila en stund så jag orkar med fika träffen.

Vi ses här igen mina vänner! Hoppas ni hittar tillbaka till mig, jag har saknat min lilla blogg. Min uttrycksplats i universum.

2011-05-12T13:23:00.000+02:00

Psst...

kika även in min nya blogg på www.ettnyttliv.spotlife.se

Kanske kommer jag snart igång och bloggar på heltid igen....

Ta hand om Er!

2011-03-28T13:19:00.002+02:00

Har fortfarande inte lyckas få till min nya blogg, vet inte heller om jag ska avlägga mer försök på det eller om jag ska återgå till denna... Vilka I-landsproblem man har!

Det händer så mycket nu, har också hänt massor. Över en månad har gått sen jag bloggade sist och jag har så många saker att berätta. Fast jag vet ju inte om jag ska fortsätta blogga här, fixa i ordning min nya blogg eller lägga ner det här med bloggande helt.

Livet har tagit en ny vändning och jag ser fram emot alla nya händelser med spänning. Känner mig inte lika rastlös som förr för nu vet jag att det är på gång. Att det äntligen kommer att vända. Bara jag fortsätter leva efter mitt nya motto; Kompromissa inte med dig själv, du är allt du har.

Läste det en dag i min kalender och det stämde bara så bra in på det jag själv känt efter nyår. För det är verkligen ett nytt år för mig nu. Med nya förutsättningar och livs syn. Så när jag läste ordspråket så kunde jag inte annat än verkligen stämma in! För det är precis så jag känner och precis så som jag sa till mig själv när jag kom hem från Thailand. Att om jag börjar leva livet efter min nya kropp och förutsättningar så kommer jag ju att orka mer i längden. Att jag börjar sätta mig själv i första hand och sedan andra, inte tvärt om som det alltid var förr. Att om jag doserar mina aktiviteter och säger nej när det blir för mycket, ja då orkar jag mer i längden. Det bästa av allt är att jag kommer att ha roligt på vägen då också!

Som sagt så händer det mycket nu och har hänt en del. Här är lite...

Jag har bestämt mig för att gå vidare med min rehabilitering. Jag kommer att den 4 april börja på något som heter Rehab steget. Då kommer det att vara kurser/föreläsningar varvat med lite träning och annat tre dagar i veckan tre timmar per dag. Så kommer det att vara i cirka 8 veckor och sedan kommer det jag längtar mest efter.. Arbetsträningen! Jag är ju i dagsläget på Peab kontoret varje fredag mellan 10-12 men jag känner att jag måste vidare. Att jag också måste hitta någon plats som är bättre än ett kontor. Så när jag går med i rehabsteget kommer jag att få mycket mera stöd och hjälp. Vilket jag behöver. Så jag ser fram emot de veckorna även om jag tycker det känns lite segt att gå kurser igen för jag har gjort det så mycket.. Hoppas på att det är trevligt folk som hamnar i min grupp!

Jag har också börjat "jobba" lite med Forever. Det innebär att jag säljer deras Aloe Vera produkter. Ni kan gå in på www.myaloevera.se/lev och kika på min hemsida där så förstår ni mer! Det är i alla fall hur kul som helst och jag är fortfarande helt ny men jag kan tänka mig att det bara blir roligare och roligare ju mer man lär sig! Dock kräver det mycket självdisciplin av mig då jag lätt svävar iväg och pysslar lite för mycket...... Det är bara så svårt att låta bli när jag tycker det är SÅ kul!! Men man får ta det sakta men säkert, så gott det går i alla fall..

Skulle kunna skriva massor mer men jag är fortfarande väldigt slut efter lördagens bravader. Då var det tio års återträff på Strömpis för oss som slutade högstadiet 2001. Jag var väldigt nervös innan lördagen för jag hade svårt att få ihop hur jag skulle orka med kvällen.. En klump i magen låg där och oroade mig. Så jag slappade hela lördags dagen, sov lite mer än en timme efter jag duschat och sedan tog jag ett glas vin som mjukstart hemma när jag började göra mig färdig. Och vips så var kvällen igång och med så underbara vänner till bordskamrater och danssällskap så kunde jag inte annat än att svassa runt och le hela kvällen! Några glas vin till och några smarriga drinkar så var även jag i dansform! Det blev en kväll jag kan leva på länge! Även om jag än idag är helt slut körd av den... Men det var det värt!!

Nu får det räcka även om jag vill skriva om husrenoveringen, besök hos ögonläkare, jobbiga brev från försäkringsbolag och spännande tips för allergiska hundar!

2011-02-22T15:41:00.001+01:00

Daah.. har strul med tekniken när det gäller bloggar.... Så himla energikrävande och tråkigt! Så håll ut mina vänner jag kommer tillbaka!

Snabbis!

2011-02-18T14:17:00.001+01:00

Håller på att skaffa mig en ny och förhoppningsvis bättre blogg ! På Spotlife och med det numera passande namnet Ett nytt liv. Tjusigt va? Känner att denna blogg med dess namn inte längre känns liika passande. Även om jag fortfarande känner mig som en främling ibland.. Jaja.. Nog om det!

Har inte tid att skriva mer än så! Ska hoppa in i duschen och sen vila en stund igen. Innan jag ska korka upp en flaska vin och bjuda tjejligan på varsin skvätt. Innan vi ska iväg och leka modeller för en kväll.... Super fredag!

Speedad

2011-02-16T20:42:00.002+01:00

Virr i kolan. Har just sorterat en hel drös med bygg/renoverings fakturor och kvitton. Letade efter en viss faktura som vi har haft lite strul med men tyvärr var det den enda jag inte hittade... Var ligger den och jäser någonstans..? Vet att vi satte alla fakturor och kvitton i en pärm under renoveringens hög säsong men nu tycks den visst inte vara där... Jaja.. I-lands problem eller? Snurrig i kolan blir man i alla fall.

Fast just nu är jag mest speedad. På kaffe och överdosering. Nog det sist nämnda som speedat upp mig mest.

Har haft en lugn dag med mycket bra saker utförda. Mammsingen var här en sväng på förmiddagen och socialiserade sig. Trevligt. Jag bjöd på lunch och hon fick en del pappers jobb av mig. Bra utbyte tycker jag!

Efter det blev det vila i soffan. Super skönt. Hade kunnat sova två timmar idag med men tidsslukare som jag är valde jag en halvtimma istället. Tycker livet är för spännande för att sova två timmar om dagen.. Även om jag ibland kanske borde. I-lands problem igen känns det som.. Fast inte helt sant.

På eftermiddagen åkte jag och solade en sväng faktiskt. Så skönt med värmen som borrar sig in i musklerna. Fast på sista året har jag fått hud-cancer-seriös-nojja så jag kan inte riktigt slappna av där i lysrörshettan längre. Synd men kanske bra för kroppen. Att slippa strålningen menar jag..

Efter sol boosten begav jag mig till optikern. Japp.. jag var där nu igen. Även om jag opererat ögonen för över ett och ett halvt år sedan så är det inte helt bra än. *suck* Det är mycket bättre med synen än när jag hade linser men det är inte bra. Jag är en smula för speedad och slutkörd för att nu berätta exakt vad det var för fel på mina ögon nu. Kort sagt så ser jag med ett öga i taget och det blir väldigt ansträngande för mig. Det känns som att jag har träningsvärk i ögonen och de bränner emellanåt av trötthet. Plus att jag har svårt att fokusera, svårt att läsa, titta på tv osv. Optikern skickade en remiss till ögon avdelningen på sjukhuset här så ska de få undersöka mig mera. Nog förklarat om det idag! Som sagt mina ögon värker så jag orkar inte titta på data skärmen så mycket mer.

Fast jag har ju mer skoj saker och mindre skoj saker jag vill skriva också. Får blir imorgon! Nu ska jag nog ta och tvinga mig själv stänga av datorn och ta ett bad.

Jag sitter här med huvudvärk, biter ihop käkarna som tusan, ögon som värker och ett par axlar som hela tiden sträcker sig mer och mer mot taket. Dags att sluta? Eeh.. JA!

Ha en underbar kväll mina kära främlingar!

Smygar måndag

2011-02-14T15:13:00.002+01:00

Idag var det segt att gå upp, motivationen fanns inte där. Måndagar och onsdagar brukar jag försöka träna så det var även planen för idag. Dock var jag mindre sugen då jag kände mig rätt sliten överlag. Efter grubblerier med mig själv och efter en mys frukost vid kaminen bestämde jag mig. Jag visste, om jag inte åkte och tränade skulle denna dag bara ha känts ännu mera seg och tråkig. Ensamt. Om jag åkte och tränade skulle några timmar i alla fall slås ihjäl innan alla andra slutade jobbet och sambon kom hem och gjorde huset mindre ödsligt. Så jag åkte och tränade.

Tankarna var dock någon helt annanstans idag. Jag gjorde mina övningar på ren rutin men jag har knappt något minne av dem. Bara kroppen som blev lite tröttare fysiskt. Speciellt min vänstra axel som fick sig en rejäl törn när jag slog den ur led tidigare i vintras. När jag gör mina övningar för att bygga upp den igen så märker jag hur pass dålig den blev av min vurpa i trappen. Jag hoppas den ska återhämta sig till fullo med hjälp av träningen, skulle vara så trist att ha problem med den också liksom. Fast å andra sidan så kan jag ju i alla fall säga att jag vet hur det känns.. om någon mer skulle råka få axeln ur led..

Mmm.. nivån är nog lika osammanhängande som igår kväll tror jag. Jag har just vaknat från en timmas snooze och jag hade utan tvekan kunna sovit en timma till. Jag är bara så trött idag. Sån envis huvudvärk och nacken är så envist stel. Känner att jag inte har tillräckligt med energi och klarhet i tankarna så att allt det jag tänkt uträtta idag får skjutas upp tills imorgon. Annars kommer det bara bli fel och jag utlovar för stora ting än vad jag skulle klara av.

Det är lite synd när det blir så. Speciellt när man vill så himla mycket själv men jag vet. Jag har verkligen lärt mig. Att om jag skulle försöka göra saker ändå idag, alltså saker som kräver min koncentration och uppmärksamhet. Tex ringa F.kassan och gå igenom någon plan eller undersöka ersättningar man har rätt till osv. Så skulle det inte bli något bra. Jag skulle bara bli mer knäckt för jag inte skulle förstå. Jag skulle bli mer stressad över det faktum att jag är lika frågande som innan jag försökte förstå, om inte mer. Huvudvärken skulle bara skena i höjderna och jag skulle vara lika slut en ytterligare dag innan jag börjat återhämta mig till det normala. Så njea.. det är ingen idé att försöka vara effektiv idag.

Idag är det måndag och jag tar allt i min takt. Den segaste takten av dem alla. För det är smygar måndag för mig! Ser fram emot kvällen dock som vi ska kila över till våra kära vänner på en fika. En alla hjärtans dag fika. För de är våra hjärtan de med och vi saknar dem lika mycket som dom saknar oss. Visst är det härligt med vänskap?

Länge leve söndags mys!

2011-02-13T19:37:00.005+01:00

Söndags trötter är jag nu.. snart krypa ner i soffan. Kika på Solsidan och fnissa lite sött, mysa med hund och älskling. Kanske någon ostkrok för ovanlighetens skull? Eller chips.. Chips är gott.. ostkrokar får jag något mystiskt sug på så där någon gång i kvartalet. Som i fredags.. Då de hamnade med i Coop påsen. Hur kom jag in på det här..?! Cheeseie mania...

Orkar inte skriva så mycket mer om helgen. Det är alltid full fart och jag är alltid slut på måndagen då. Fast det väljer jag att vara. På helgerna lever jag lite mer som alla andra. Utan dosering i högsta hugg och snooze stunder på dagarna. Även om jag så skulle må bättre på måndagen då. Fast ibland vill man bara vara som alla andra också. Hänga med, inte ligga inne och sova då. Neee.. de räcker med det i veckorna!

(Fast så klart jag snoozar på helgerna med ibland, tex om vi ska bort på kvällen, till vänner eller så.. då man kanske vill ha lite ork kvar att vara trevlig med.. då kan det bli en snooze..)

Gud vilket oseriöst inlägg. Pinsamt nästan. Sammanfattningsvis helt enkelt dags att lägga sig i soffan bums innan fler förvirrade ord printas ner här. Länge leve söndags mys!

Handbromsen ligger i

2011-02-11T15:53:00.003+01:00

Jag har så mycket iver i kroppen! Jag har så mycket på To Do listan så jag vill springa runt och göra allt. Fast det är ingen jobbig To Do lista nu, inte som det brukar vara. Inte en A4 full av mail, brev eller blanketter som ska fyllas i och skickas till F.kassan eller advokaten. Nej för en gångs skull i livet är det inte så! Och det är tamme f-n underbart!!

Här har man gått i ja.. snart nio år och haft långa listor, antingen i huvudet eller på papper, med vad man måste göra. Inget vad jag valt att göra utan måste göra. Länge har jag känt mig spy färdig på det men vad har jag haft för val? Att strunta i vad försäkringskassan sagt åt mig att följa och sen bli utan ersättning? Nej.. känns inte Såå lockande att bli utan ekonomi då vår värld är uppbyggd på att spendera pengar.. Att strunta i vad advokaten ber mig framställa för ytterligare bevis i tvisten mot försäkringsbolaget? Ja.. lockande är det.. men nej hur skulle det då gå? Min så kallade framtid då? hus? familj? rätten till ersättning? ett liv utan en arbetsför kropp är ett liv utan pengar... så ja.. jag gör som han ber mig..

Nu har det inte varit så varje dag i nio år men varje dag i nio år har detta hängt över mig. Om det inte varit f.kassan de där första åren efter olyckan så var det kampen om att orka. Orka som alla andra för det var ju inget fel på mig det satt ju bara i huvudet. Så ja, i nio år har det alltid varit något som styrt mig.

Min To Do list nu är inte ned skriven på papper. Den flyger runt där inne i min kropp och ger mig lyckokittlingar i magen emellanåt. Jag skäms. Jag har inte känt så här på länge, mycket länge. Varför skäms man då? Över något så vackert och härligt? Jo antagligen för vi människor är så förbenat komplexa men jag har mitt mål. Min dröm. Min starkaste nya dröm av dem alla. Här finns ingen måste to do list bara en jag väljer själv. Äntligen!

T A C K älskade mamma ! och jag gissar att det blir T A C K älskade pappa också! Du vet vad jag frågade dig härom dagen. Kanske lät som en liten fråga men för mig var den stor. Och Tung! Även om det inte är för all framtid så känner jag mig fri nu. Som att jag äntligen kan slippa en sten på ena min axel. Plötsligt har jag energi till att orka studsa emellanåt! Ett barn på julafton..

Så lycklig, så nöjd och så trött

2011-02-10T19:35:00.002+01:00

Ler. Känner mig så där glad inombords, när hjärtat också ler. Bubblar. Iver. En liten liten tyst och försiktig dröm kom idag. Drömmar har jag inte haft på några år, inte sen de gamla drömmarna stramt bodde i mig. Nya drömmar har jag inte ens vågat drömma om men så idag.. kom en liten smygande dröm.

Jag gjorde något jag aldrig gjort förut i förrgår. Jag skickade ett personligt mail till en känd föreläsare och personlig coach som heter Mia Törnblom. Känner ni igen henne? Vitt hår, lysande ögon och ett stort leende och sprudlande av energi. Hon har även skrivit en del böcker om självkänsla och liknande. Jag fick ett infall, som så många gånger förr. Ni vet när man känner att man vill något men sen, i samma stund man kände det, tränger man undan det för ens normala beteende säger åt en att sånt gör man bara inte.... Sen går man vidare med livet och allt rullar på och den där känslan då. Den där delen av en som ibland poppar upp och säger att livet är ganska inrutat och tråkigt. När man känner att man måste leva lite också. Fast det brukar oftast bytas ut av nästa tanke typ hm.. åå vad ska man hitta på till middag idag då...?!.

I det här fallet så sket jag i det. Jag gjorde det min instinkt sa åt mig att göra. Det jag kände att jag VILLE göra men i normala fall (hittills) inte skulle ha gjort. Jag mailade henne och skrev ett par rader som jag inte tänkte delge er med här tyvärr. Det viktiga är inte Vad jag skrev utan Att jag skrev. Jag fick respons.. Glad!

Så idag har jag varit på en föreläsning här i Örebro med Mia Törnblom. "Mera självkänsla!" Och det bästa av allt, GRATIS och med super glädje över att ha blivit hörd och sedd! Man måste bara våga. Ge efter och våga leva.

Nu är jag dock dödstrött efter timmarna där med kloka och intressanta ord. Så det blir soffan nu och tidig säng för att orka upp till praktiken imorgon.

Mer om detta äventyr kommer så småningom.. Jag är bara fortfarande såå nöjd med mig själv! Att våga försöka är stort för mig. Jag har bara misslyckats de senaste åren så det var med mycket bävan jag gjorde detta men nu har jag vuxit flera centimeter. Det var det värt!

Möjligheternas år

2011-02-09T19:08:00.003+01:00

Vill inte riktigt skriva det här. Föra in det i verklighetens levande syre. Kanske dör det då? Allt det jag känner inombords, de där härliga livs bubblorna som sprudlar. Fast något hos mig säger ändå att jag vill skriva det. Vad nu det egentligen är.

2011 det är möjligheternas år för mig. 2010 var ett nödvändigt ont har jag insett så här i efterhand. För det är tack vare förra årets alla tuffa utmaningar som jag äntligen landat i nuet. Jag har äntligen landat i de insikterna jag så tröttsamt väntat på i flera år. (Känner hur detta inlägg och de senaste, på nått vis påminner om klyschor ur någon stark drama film om livets djupa hemligheter..).

Det är en sak att inse med tankarna att man är skadad och så kommer att vara. Det är en helt och fullständigt annorlunda sak att inse det med hela magen och dess batteri av känslor. Jag kan bara säga att insikterna har börjat dala ner mot maggropen den sista tiden. Det är en sån euforisk känsla så jag kan bara inte beskriva den!

Så många år jag kämpat, önskat, hoppats, envist tragglat med mig själv. Så många år jag bara velat en enda sak. Att inse. Att känna det med hela kroppen. Inte bara vetat med tankarna vad som varit rätt och fel för mig. Önskat att jag kunde känna mig tillfreds med livet så som det nu får arta sig. Inte längre straffa mig själv och trånat efter hur det kunde ha varit om inte...

Så nu helt plötsligt är jag där. Mitt i allt det jag önskat så hett! Undrat när f-n jag ska acceptera vissa saker. Hur idiotisk man får vara, men man måste nog få vara rätt idiotisk ett tag också. Vägra göra allt perfekt. Man måste liksom gå genom stormen för att uppskatta solen på riktigt och då menar jag verkligen på Riktigt.

Så nu står jag här, på andra sidan tror jag. Fortfarande på darriga ben som en nyfödd kalv. Ser mig runt med unga ögon, en smula rädda men enormt nyfikna på livet.

Dock är jag inombords livrädd att falla tillbaka, att allt detta fina bara ska vara en smakbit. Att jag ska stupa av utmattning och inte inse vad jag gjort fel.. Att hamna i de tunga spiralerna igen. Neråt.. Rädd.

Idag hade jag tänkt träna igen men kroppen känns inte helt kry än. Så jag var hemma, gick ut med hunden i solen och främst sydde gardiner... Tyger, nålar, symaskin och så jag då. Högt och lågt men nu är det nästan färdigt! Två av tre fönster i köket har nya gardiner UTAN tomtar på!! Jag kan skåla för mindre! Så nu är det dags för en trött men glad Petra att krypa ner i soffan som vilken annan livsnjutare som helst. Ha det underbart mina kära läsare!

"Vi ska sy å vi ska klippa, vi ska. . . .tralla laa..."

2011-02-08T18:27:00.002+01:00

Har haft mössens sång ur Askungen i huvudet hela dagen. Här hemma har det varit sy verkstad från morgon till kväll. Äntligen närmar sig slutet för mina julgardiner i köket... Härligt! Min sambos faster och tillika min före detta granne har varit här i flera timmar och hjälpt mig att sy gardiner. Än är det inte helt färdigt men det är en bra bit på väg! Tusen tack för all hjälp!!

Nacken bråkar ju en del nu efter en hel dag med aktivitet. Jag kan glatt säga dock att den inte är i närheten av vad den brukade vara förr, när jag inte riktigt lyssnade på mig själv. Då jag bara körde på tills jag stupade. Idag har jag doserat mera och tagit det i den takten som kroppen förslog. Tyvärr kommer det ju ändå alltid att vara så att jag får mer ont i sådana här fall men det är en stor skillnad. På att låta kroppen slita sig utöver gränsen eller att sluta innan man hamnar för nära fallgropen.

Den här veckan har det inte blivit någon träning än. Får se hur det känns imorgon. Jag har inte känt mig kry de senaste veckorna men jag har inte heller blivit sjuk. Något är bara fel i kroppen och jag hoppas att det vänder snarast. Träna vill jag inte vänta för länge med! Så eventuellt blir det ett pass imorgon.

Nu ska jag kila vidare. Slappa lite i soffan innan jag ska hänga upp de nya gardinerna på tork!

Helt plötsligt blev jag sentimental.. eller nått..

2011-02-07T12:01:00.003+01:00

Alltså.. hit längtar man ju lite tillbaka måste jag erkänna... Kan nästan fälla en tår över den mjuka värmen som omfamnar en när man är där. Nacken kan gråta floder över saknaden som växer sig större och större för var dag som går här hemma i kylan.

När jag var borta tog jag inte en enda smärtstillande tablett. De tabletter jag tog går att räkna på en halv hand och de var "endast" vanliga treo liknande vita små saker. Sen jag kom hem, och sen det blev detta nya år, 2011, möjligheternas år. Har jag bestämt levt med vetskapen om var jag har mina tabletter. Där de ligger tryggt i förvar i byrån eller de enstaka som jag alltid bär med mig i handväskan. Dock har jag tänkt att de ska få ligga kvar där och invänta en bättre årgång eller nått. Jag känner mig upprorisk när jag tänker att jag vägrar ta dem! Ha! Typ; Nu ska ni få era små j*vlar...!.

Fråga mig inte varför jag bestämt mig för denna avhållsamhet nu för det vet jag inte riktigt själv än. Jag bara känner att nu får det vara nog! Jag är eller nej Var, livrädd för att hamna i någon sorts piller´ism och få abstinens om jag inte tog mina tabletter. Att jag skulle fastna där och sen inte kunna lära mig leva ett liv utan dem.

Jag menar, det måste ju vara hundra gånger bättre om jag klarar av att leva livet utan att äta en massa tabletter. Än att jag ska leva ett liv med vita piller simmandes i magen hela tiden? Dock har jag aldrig ätit mycket tabletter. Kanske tack vare eller på grund av, att det tog så många år innan jag ens fick några tabletter som hjälpte mot smärtan. Då, var det en grym och omänsklig plåga men nu när jag insett att jag fortfarande lever efter de åren så ja, kanske är jag tacksam på ett visst sätt. Jag tänker att de lärde mig att härda ut så mycket, att finna ett sätt att ta mig igenom dagen trots extrem värk. Så nu, behöver jag inte tabletter lika mycket. Dock ska EN sak vara väldigt klart! Jag skulle aldrig, Aldrig någonsin, vilja gå igenom de åren igen.. ALDRIG. Då tar jag hellre ett liv med mera tabletter nu för att få slippa de åren av plågan. Tack, det är mitt val idag.

Så hur blev jag så här sentimental idag?! Ingen aning. Hade tänkt uppdatera er om denna vecka. Om helgen som varit, om förra veckans alla händelser och ja, en och annan ny insikt kanske.. men så hamnade jag här. I tabletternas land! *tänker..*

Ja.. jag hamnade nog där för att jag sitter här med mera värk än vanligt. Med en liten oro i magen att den ska öka så pass att jag väldigt väldigt gärna vill ta en tablett. Som om någon blåser cigarett rök mot någon som just slutat... Lockande.. stickande.. längtande.. Vilket sug. Jag hoppas jag lyckas leva även denna dag efter mina nya mått så kanske värken stannar där den är nu. STOPP liksom. Hit men inte längre! Jag ska inte stå och slira på gult.. jag ska stanna och slå av motorn på grönt innan det blir rött.

Ett litet PS. Tack så innerligt du kära främling som lämnat en kommentar i bloggen! Jag kom på mig själv med att le när jag satt vid köksön några timmar senare och tuggade på en macka.. Tänk vad något så litet kan göra något så stort! TACK.

20 minuter senare...Har läst mitt egna inlägg och jag känner att jag måste förtydliga hm.. två saker.

ETT: Jag kommer att ta tabletter ibland i framtiden också. När värken gör livet mindre roligt att leva, då kommer jag ta dem. Med eller utan känslor. För jag tänker inte plåga mig själv igenom livet. Men jag kommer att tänka en extra gång om jag Verkligen behöver ta den där tabletten. Det är skillnaden.

TVÅ: Jag hyser stor respekt för dem som måste leva på en oansenlig mängd tabletter varje dag. Jag känner stark respekt för dem och jag skulle aldrig tro att de bara äter de tabletterna för skojs skull. Jag menar att jag inte dömer någon annan oavsett hur mycket eller lite mediciner man äter. Livet är olika för alla!

SÅ.. nu känns det bättre!

Shit alltså!

2011-02-01T10:25:00.003+01:00

.. Vad vardagen kom tillbaka fort och lika så tiden, den försvinner såå fort.

Jag känner fortfarande av det positiva med resan, hur utvilad jag blev. Att man sen ser snäppet fräschare ut då man har en del färg kvar piggar alltid upp!

Tråkiga är dock att jag verkligen känner av den här balansgången mellan ena sidan där man fortfarande har kontroll på dagen och sen den andra när man är totalt slutkörd. Gränsen är så hårfin och jag står ofta och lutar mig mot den utmattade sidan.

Den kommer så fort! Jag vill inte det. Jag vill orka mera en dag innan jag blir så slut. Känna att jag kan vara effektiv och flexibel utan att direkt kastas ner i utmattningsgropen för att inte komma upp mer den dagen. Gaah! Så trött jag är på att bli så förbenat sliten så fort.

Om en vecka ser ut som denna till exempel, med någon aktivitet inbokad varje dag. Ja då har jag fullt upp att hålla mig på rätt sida av balansgången. Jag klarar det om jag inte kompromissar med mig själv. Jag klarar det bara om jag verkligen sätter mig själv i första rummet och ingen annan. DET är tufft.
Är oändligt svårt att säga nej till att träffa en vän tex. Är fruktansvärt svårt att leva efter Skalmans mat och sov klocka till punkt och pricka men det är i princip så jag måste leva om jag ska orka. I alla fall just nu i livet.

Jag hoppas och tror faktiskt till hundra procent. Att om jag verkligen bara lyssnar på mig själv nu, i alla lägen. Gör saker som får mig att må bra, att känna lycka och att få lyckas. Då kommer den negativa spiralen att vända och den kommer först då. När jag gör saker på mitt sätt, att ta mig upp mot himlen istället för i avgrunden där jag varit och vänt x antal gånger.

Så även om det är frustrerande svårt att inte kompromissa med sig själv.. så lägger jag all min energi på det just nu. För, mina vänner, JAG har bestämt mig. Nu ska jag bara upp!

Så för att bevisa min fina insikt, en av dem, så ska jag nu sluta blogga. Stänga av datorn och lägga mig i soffan de sista tio minuterna innan jag ska iväg!

Sen blir det arbetsterapeuten på USÖ och efter det matlåda plus vila. Sen hälsa på en vän!

Nu har själen hunnit ikapp kroppen

2011-01-19T16:21:00.002+01:00

Nu har jag varit hemma i Sverige sen lördags eftermiddag. Idag känner jag att även hjärnan har landat mentalt hemma. Har tagit lite tid att ställa om sig, att känna att det är vardag igen och tuffa igång tåget med alla sysslor som följer med livet här. Så nu har jag landat på alla plan.

Resan var fantastisk ur många synvinklar men det bästa av allt var pausen. Pausen från vardagens stress och utmatthet. Jag fick tid att bara tänka på mig själv, slippa alla måsten och njuta av lite ledighet. Det resulterade i sin tur till en del eftertänksamhet och några insikter. Varav en jag väntat länge på men mer om den en annan dag. Nu finns inte riktigt inspirationen att beskriva den med rätt ord.

Idag har jag och hunden varit hos veterinären. Återbesök då vi mixtrar lite med hans mediciner för allergin. Svårt att få det helt bra men än ger vi inte upp. Har inte testat allt än! Tassade även på hans bästis, golden retrivern Rambo där. Det är så härligt att se hur glada dessa små fyrbenta djur blir av att se varandra! Det är verkligen Bill och Bull, Piff och Puff eller något annat liknande par. Den glädjen är svår att ta miste på och den värmer och sprider sån lycka djupt in i benmärgen!

Det som gör det extremt bitterljuvt är vetskapen om att Rambo, den härligaste hunden jag mött. Har enorma problem med diskbråck och köldkörteln.. Han mår inget vidare alls och jag vet verkligen inte hur denna historia ska sluta. Inte hans matte heller.. Jag ber av hela mitt hjärta att han ska börja bli bättre! För vi kommer sakna honom enormt annars, min fyrbenta hårboll och jag.

På eftermiddagen blev det en spontan promenad med T och lilla söta grodan. Det var roligt att spatsera i solen med er! Härligt det är när man orkar med två saker en dag utan att för den skullen bli helt däckad sen. Livet mitt är en svår balansgång av vila och aktivitet. Lyssnar jag inte fullt ut på min kropp så får jag sota för det direkt!

Jag har blivit bättre och bättre på detta med tiden. Sedan insikten och mitt nya motto föll på plats så har det underlättat en hel del. Att sätta sig själv i första rummet oavsett (nästan!) vad har resulterat i stora skillnader på mitt mående. Vilket givetvis är underbart!! Ser man resultat blir det roligare att fortsätta.

Nu ska vi strax åka in till stan och äta mat på Manillagatan, hos mor och far. Imorgon bitti åker de till Mexico och blir bruna och fina! Så jag och Sis lagom hinner blekna tills de kommer hem... Hahaa... Hoppas de får de underbart i värmen! Vem vet, de kanske också får någon spännande insikt.. ?

Tisdag morgon

2011-01-18T09:18:00.002+01:00

Gick upp vid åtta idag vilket är en halvtimma tidigare än jag brukar. Jag hade som mål innan jul och nyår att försöka vänja min kropp att vakna lite tidigare. Tycker att dygnet har för få timmar när man ska vila mitt på dagen också. Så att gå upp en halvtimma tidigare resulterar i att ena halvtimmans snooze stund på dagen inte märks lika mycket. Ja.. så var min grund tanke i alla fall. Plus att halva Sverige redan varit vaket flera timmar när jag går upp.. varför inte försöka matcha er jobbande människor liite mera?

Så nu sitter jag här fullt påklädd, sminkad och frukosten värmer i magen. Enda som är kvar av morgon bestyren är att borsta håret, plocka ihop handväskan och gå ut med hunden. Sen är jag redo för denna dags aktiviteter.

Som då idag bjuder på möte/träff med arbetsterapueften på Öppenvårdsteamet. Ska bli skönt att gå dit idag efter all ledighet och julstök. Vi har en del att gå igenom och staka ut.

Efter det är jag ledig ända fram tills eftermiddagen/kvällen då jag ska träffa en vän. Dock finns det givetvis saker att göra där i mellan. Så som att växla tillbaka de sista thai pengarna, köpa en ny mascara och en dop present till lille Alfred. Vad jag dock kommer att göra är väl främst att vila och äta en matlåda. Sen får vi se vad klockan blivit och hur orken känns.

Mötet igår på Neurokliniken gick bra. Hade mamma med mig som extra öron och hjärna då jag upptäckte i söndags eftermiddag att jag skulle dit. Vilket innebar att jag inte hunnit förbereda mig alls och kände mig som ett borttappat halmstrå. Det ordnade sig dock jätte bra, vilket det oftast gör. Jag ska dit en gång till och fortsätta undersökningen men det vet jag inte när det blir än. Så vi får invänta en ny kallelse i brevlådan.

I´m back!

2011-01-17T13:16:00.002+01:00

Så var man hemma igen och två underbara veckor i värmen börjar redan kännas såå långt borta. Suck.. Varför kan det inte vara som i Ving reklamen? Att känslan sitter i länge... Det tycker jag inte den gör!

Jag och syster yster hade det underbart i Thailand! Värmen, ooh denna underbara varma värme! Gud så jag älskar den! Inte en enda dag hade jag ens i närheten av den stelhet och värk jag har här hemma under vinterhalvåret. Jag kände mig lätt som en fjäder och smidig som en katt! Här hemma i kylan blir jag fort ett bly sänke med vibrations fel.

Så Thailands semestern var så välbehövlig och så otroligt uppskattad. Bilder kommer så fort jag fått dem av syster.

Jag har vilat upp mig en hel del där nere, efter året med påfrestande husköp och renovering, plus utförsäkring. Tankarna har snurrat igång när jag var där nere. Slappandes på solstolen eller flytandes i varma havet. Ja tankarna har flödat fritt och jag har upptäckt nya insikter och funderingar. Djupa och mindre djupa.

Det var snabbt tillbaka till vardagen när jag kom hem till älsklingen och min oöppnade brev hög.

Om en timme ska jag iväg till Neurokliniken på sjukhuset här. Ska dit med största anledning av att jag behöver ytterligare intyg för att stärka mitt fall mot försäkringsbolaget. Så min sjukskrivande läkare på rehabiliteringsmedicinska kliniken, smärtenheten fick innan nyår remitera mig dit. Så nu ska jag dit idag på mitt första möte, vilket kom snabbare än jag räknat med. Härligt att det går undan ibland!

Men ja, man kastades snabbt tillbaka in i den vardagen som man så hårt har förträngt under semestern. Alla ångest laddade känslor och den enorma frustrationen och brinnande ilskan mot försäkringsbolaget. Pang! Så var man tillbaka.

Man jobbar så hårt och så intensivt för att komma vidare, bli bättre, koncentrera sig på det man kanske fortfarande klarar av eller är bra på. Fast då samtidigt så slits man ner i det där tråkiga hela tiden. Som man bara vill komma ifrån nu!

Jag menar inte att jag vill fly, gömma mig och förneka det som varit eller är. Det har jag gjort tidigare och det är jag helt färdig med! Jag menar bara att det skulle vara underbart att få känna sig som Petra igen, bara Petra. INTE den skadade Petra, eller hon med nackskadan. Jag känner mig så fruktansvärt trött på det, jag vill ju bara vidare nu. Till mitt nya liv!

Där allt detta ligger i min gamla ryggsäck som jag äntligen slitit ut och lagt på hyllan. För att hänga på mig en sprillans ny tom och lätt ryggsäck och börja vandringen mot nya äventyr och mål. Utan att hela tiden vara skuggad av en skada. Jag vill så mycket mer!

Nu ska jag lägga mig och vila en stund innan mötet så att jag har hjärnan med mig.

Med ny energi och livsglädje kommer kanske bloggen äntligen att få sig ett litet uppsving. I denna spännande tid med nya förändringar hela tiden!

Thailand! Koh Kho Kao

2010-12-30T21:49:00.002+01:00

Tror jag lyckades med stavningen på den lilla ön vi ska till...

Imorgon 15.32 går planet från Arlanda till Thai-Land!!!

Jag som är en smula flygrädd eller full av flyg respekt känner hur kroppen gungar. Men jag längtar som en tok efter värme, sol och bad! Så håll tummar och tår att allt går bra och att solen skiner där nere. För nu ska jag krypa till kojs hos mammsen och pappsen och försöka sussa så sött!!

Imorgon reser jag över himmel och moln med Sis!

GoD JuL & GoTT NyTT År!

2010-12-20T18:21:00.002+01:00

Känner mig som en främling på min egen blogg. Tider sen jag skrev. Orken har inte funnits där alls. Frågan är om den gör det nu? Tror egentligen inte det.

Sen jag började min träning två gånger i veckan och arbetsträning på fredagarna har orken helt tagit slut. All min energi lägger jag på att prioritera mig själv och mina möten/träningspass m.m. vilket hårt resulterar i att jag inte orkar mycket mer i veckorna.

Det är tufft att inse hur lite ork man har! Jag visste det skulle bli tufft och kräva en hel del men ändå så är jag förvånad över hur trött jag är nu för tiden.

För ett par månader sen, eller veckor, sa jag till mig själv att det var dags att prioritera om. Jag bestämde mig helt enkelt för att välja mig själv i första hand och inte alltid alla andra. Förr kunde jag skippa träningen om jag visste att jag skulle bort på kvällen bara för att orka träffa människor. Redan då kände jag att det blev fel många många gånger i prioriteringen men ändå så ville jag lägga mina val så.

Idag gör jag hellre tvärt om. Även fast det svider i bröstet av skuldkänslor! Jag känner mig som en dålig vän när jag inte hör av mig så ofta. När jag avbokar eller säger att jag inte orkar vara med. Detta är dock mitt egna val och jag vet att ska man ha en chans att bli bra. Att återhämta sig så pass att man känner att man får det riktiga livet tillbaka. Ja då finns det inget annat val än att välja sig själv.

Så det är det jag har gjort. Därav har även bloggen fått sig en rejäl törn. Jag har bara inte orkat med den. Såå lite ork har jag!

Det måste vara oförklarligt svårt att förstå. Jag ser ju inte så trött ut. Ofta önskar jag att det stod i pannan på mig, en slags bensin mätare som ni kunde läsa av hur mycket som fanns kvar eller inte fanns kvar.

För ett par fina kläder, lite piffigt smink och en glad fasad kan lura de flesta. Även mig själv.

Det är när man landar hemma i soffan som man efter en stund känner hur man verkligen mår.

Nu kommer julen och jag går runt och myser! Bestämde mig att ta jul lov redan denna vecka. Så ingen träning eller möten. Bara det jag VILL göra. Allt för att vila upp sig inför juldagarna som kommer med all sin härlighet att göra mig väldigt trött.

På nyår åker jag och min kära syster på en två veckor lång resa till Thailand. Och JAG LÄNGTAR SÅ! Tack vare en liten oväntad slant kunde vi göra detta roliga och jag är så innerligt tacksam.

Att få komma bort till den enorma värmen kommer göra under för min kropp! Att få komma bort från hemmet och vardagen en stund kommer göra under för min själ! Vi ska bara slappa och njuta för det är vi värda båda två! Jag längtar...

Nu var det jag igen!

2010-11-22T15:28:00.002+01:00

Tack ni två söta medmänniskor som lämnade avtryck här på senaste inlägget! Jag trodde jag var ensammast i världen med min blogg nu när den legat på torken ett tag. Så tack för ni väckte mig till liv, jag fick lite ny lust att skriva.

Som jag skrev sist så finns det så lite av den där vardags orken kvar nu. Jag är riktigt trött och virrig av mig och har svårt att ta kloka beslut. Känner varje dag att dagen rinner mig ur handen för jag har så lite energi. All kraft går åt till träningen, även fast jag knappt blir svettig av den rent fysiskt. Sen praktiken på fredagar, ja det knycker en hel spann med energi den med!

Fast det är roligt att träna, väldigt roligt är det! Jag önskar bara att jag hade lite mera go i kroppen så jag orkade träna mig dy blöt av svett! Som förr på ett spinning pass eller step up. Mmm.. om det är nått jag saknar i livet just nu så är det det!

Jag har dock sagt till mig själv att nu får det bära eller brista! Det får göra hur ont som helst (nästan!), jag får spy efteråt om det är så. JAG BARA SKA TRÄNA!! Och jag ska träna så att jag tycker det är KUL. Hur det går till får jag skriva i nästa inlägg för jag ser i syner nu och huvduvdärken växer. Har väldigt svårt att formulera meningarna också.

Ibland blir det så. När jag är för tyrött.

Satte mig och skrev efter jag pratat med veterinären i en halv timma... Ett invecklat samtal om våran allergiska lilla hund. Mediciner hit och dit, doseringar hit och dit, procenter hit och dit, prislappar på mediciner hit och dit, dosering av sprutor hit och dit.. Får skriva mer om även det i ett annat inlägg. Hej svejs!

PS. Hm.. skulle skriva om hur veckan såg ut också men det glömde jag visst med. Kommer förhoppningvis imorgon.

2010-11-18T19:23:00.002+01:00

En evighet sen sist.

Det tar emot att skriva här, känner att en del saker inte kan kläs i ord även fast jag helst skulle vilja det. Ibland är livet bara så omtumlande, som en berg och dalbana kan få magen att kännas.

Jag går så ofta runt och funderar; När ska jag känna mig återhämtad..? När ska jag känna att jag har kontroll på vardagen? När ska jag sluta känna mig så förbannad korkad?!. Det är inga trevliga saker att gå och grubbla på, speciellt inte den sista.

Förr om åren var mitt självförtroende på topp. Det var hårda törnar jag utan tvekan kunde stå emot och tackla. De senaste tre åren har påverkat mig enormt, det har varit de hårdaste prövningarna jag någonsin varit med om. De har satt sina grymma spår och hur hårt jag än kämpar så går det så fasansfullt sakta frammåt. Ja ibland blir man bara lite trött på det.. Då får man öppna sin mun eller väcka sina händer och skriva en rad eller två om det här. Så att man kan släppa den bubblan för ett tag inombords.

Om livets veckor gick fort tidigare så är det kusligt vad fort de går nu. Ända sen jag började arbetsträna på fredagar och träna två andra dagar i veckan så finns det ingen ork alls kvar till annat. Det är helgerna då, då kan jag klämma in något annat skojigt men i veckan. Nej då är det full bokat med andra aktiviteter, rehabiliterings aktiviteter faktiskt. Konstigt att nämna det så men det är ju just precis vad det är!

Om ni andra jobbar 8 timmar om dagen så har jag 8 timmar rehabiliterins träning då. För att bara vara hemma och vila i soffan, det tillhör också mitt "arbete" precis lika mycket som den fysiska träningen. Om faktiskt inte att vilan är ännu viktigare!

Ikväll kommer älsklingen hem efter nästan två veckor borta. Jag är glad att han varit borta så jag får sakna honom, det behövs! Tycker jag i alla fall. Sen har vi ju då det här med att det blir så mycket tuffare att klara av vardagen när jag är ensam. En hund, ett hus och ett hushåll att ta hand om plus mig själv. Tjae, det blir aningens för mycket. Så ikväll tackar jag gudarna att han äntligen kommer hem!

Försäkringsbolaget bråkar som vanligt. Den dagen de INTE kommer att säga tvärt emot eller skrika ut djävulens namn, ja då kommer jag att göra det i ren reflex! Jag blir så matt, så ledsen och så stridsberedd så fort jag får ett mail av advokaten eller ett brev med F.bolagets logga på. De får mig att tvivla på mig själv och mina men. Den här gången eller den här perioden tvivlar jag mer än vanligt på mig själv. De ger mig hjärnspöken och jag blir rädd för vad som komma skall. Jag vet inte varför det är värre nu, det bara är det.

Nu ska jag strax gå ner och lägga mig i soffan och kika lite på tv med kanske en hund på magen. Dricka upp min sista slurp av smoothien jag gjort. Jag har levt på dessa som mellanmål nu när kroppen inte vill gå upp i vikt! Jordgubb och blåbär eller jordgubb och banan är favoriterna! Slurp slurp.. Som Maria Montazami skulle säga! By the way, she is just adorable!

2010-10-29T11:18:00.003+02:00

Har liksom gått lite i ide känner jag... I alla fall med den här bloggen. Har inte haft någon lust att skriva ALLS. Även om det händer saker som kan vara mycket väl värda att nämna.

Jag har bara ingen ork alls, inte den minsta.

Jag var och tränade för första gången sen efter årsskiftet. Jag tog det ur lungt och valde endast lätta saker men tjii alltså vad slut jag blev. Jag däckade totalt den dagen! Det berodde inte bara på träningen gissar jag men det var verkligen den som drog proppen ur en. All energi och ork bara forsade rakt ut genom fötterna och det droppar nog än om mig...

Så resten av veckan har jag mest släpat mig igenom men idag ska jag åka till Linköping över helgen. Vilket jag verkligen ser fram emot! Att få komma bort lite! Plus att jag sen får träffa en kär vän, som verkligen aldrig ger en skuldkänslor för att man är trött eller så. Ja det gör bara saken ännu bättre!

För att åka och hälsa på folk så här, det tar en del på krafterna. Det var svårare förr när hon bodde utanför Halmstad för då blev tågresan lite för lång för att orka med. Så jag tycker det är toppen att gon flyttat högre upp i landet!! :)

Nu ska jag gå och packa och byta om från morgonrocken. (Har just badat...)

En vecka senare

2010-10-19T10:49:00.002+02:00

Så nu har en vecka gått sen jag var sur som en citron.. Känner mig aningens på bättre humör måste jag ju säga! Tack och lov.

Värken är dock densamma men idag ska jag äntligen på massage! Ska testa ännu ett nytt ställe i stan så nu får vi se hur det verkar. Jag längtar i alla fall som en tok! Speciellt min kropp!

Sen sist jag skrev så har det hänt en del, bland annat möte med läkaren och arbetsterapeuten. Det gick bra och nu väntar jag bara på att få hem mitt nya läkarintyg så jag kan ansöka om aktivitetsersättning igen. Jag har dock inte fått tag i handläggaren på FK sen jag sökte henne sist. Jag meddelade dem att min ansökan skulle komma in lite senare än vad de angivit för sista datum då min läkare inte hade tid att träffa mig tidigare. Jag har dock inte fått något svar så jag känner den där klumpen i magen av att jag måste söka henne igen tills jag får något svar. Man blir ju väldigt skeptisk när det krånglade så extremt förra gången.. Så bara jag orkar ska jag försöka ringa henne igen.

I fredags på arbetsträningen gick det bra men jag kände att jag inte hade huvudet med mig. Så jag bad om uppgifter som inte var så krävande tankemässigt. Jag vattnade blommor, plockade ur en diskmaskin och stämplade några fakturor. Alldeles lagom!

I helgen var det byggkaos här hemma igen och vi förflyttades snabbt tillbaka till de kaos artade månaderna när vi renoverade som mest här i huset. Vi eller rättare sagt min händige sambo, en inhyrd snickare (även bekant) och en rivnings nisse rev en del av källarväggen för att kunna flytta en ytterdörr och sedan mura igen hålet. Vi hade dagarna innan plastat in hela trappen med väääldigt mycket byggplats, tejp av olika slag och lite extra lakan för säkerhets skull. Allt för att slippa damm. Det enda vi slapp var att jubla över att plasten höll tätt, för det gjorde den INTE. Vilket resulterade i att hela huset blev täckt av ett mycket fint vitt damm.... Jag är mer än glad att den helgen är över. Fy vilken dimma...

På fredags kvällen kom två kära vänner förbi och så åt vi mat som vi köpt på Coco Thai. Såå gott och jag har nog aldrig ätit såå mycket vid en och samma middag. Sen att jag drack vin för att varva ner och i ett försök att dämpa värken, att det gjorde så att jag virrig i kolan sjönk ner i soffan och blev totalt osocial.. ja.. det brukar inte vara så. Men tack för en mysig kväll den tiden jag var mera vid medvetande!

I lördags var vi ute och åt på restaurang med en vän till mig och hennes man. Det är en tjej från Karlskoga som jag träffat genom öppenvårdsteamet. Vi brukar ses ibland och fika lite, hon och jag men nu hade vi bestämt oss för en middag med våra respektive. Det var jätte trevligt och det var som om man träffat hennes andre hälft flera gånger innan! TACK för en jätte mysig kväll och tack så hemskt mycket för maten!

Nu ska jag kila ner och kolla tvätten. Nästa inlägg kanske blir lite roligare.. Det här kändes mest som mumboo jumboo.. =)

Och ja! Imorgon ska jag träffa sjukgymnasten igen för att börja träna!

Sur som en citron?

2010-10-12T17:56:00.002+02:00

Eller besk som något annat... Jag vet inte vad det är med mig men jag är inte på det muntraste humöret direkt. Har känt mig väldigt lätt irriterad och tårögd de senaste dagarna. Jag vet inte om det hänger ihop med den ökade värken eller om jag är sur för något jag magiskt glömt bort?

Känner mig verkligen arg som ett bi! Blir visst många liknelser men bättre är väl det än att kasta ut en massa fula ord till ingens nytta. Tja, jag väljer i alla fall att uttrycka det så. Känns lite mera vuxet då än den barnrumpan jag just nu kan känna mig som.

Vet inte när värken blev så här. Minns inte alls, om det bara varit i två - tre dagar eller en vecka eller mer. När värken blir så här så blir jag så avtrubbad från verkligheten. Jag kryper in i mitt egna skal och väntar ut stormen. Så det kan hända att jag glömmer saker jag lovat att göra eller samtal jag skulle ha ringt. Jag hoppas ni kan ha hjärta att påminna mig igen i så fall.

Värken är så envist onedbrytbar och jag står med händerna vridna längs med kroppen. I ansiktet lyser frågetecknet tillsammans med utropstecknet. Alltsammans samtidigt.

Jag blir nog så här arg och irriterad, när jag vet att jag gör det jag kan för att hålla kroppen i shack. Och tillgensvar får jag ingenting. När det inte spelar någon roll om jag vilar extra mycket eller länge för när jag väl ändå går upp sen är värken precis i samma nivå som innan. Eller så har den degraderats en liten nivå men så fort jag satt mig upp i soffan och tex satt upp håret igen. Eller så fort jag bara plockat upp handväskan och tagit fram kalendern, ja så är den genast lika hög och påträngande igen.

Då känns det så lönlöst att vila och dosera. Skulle jag sluta helt med det skulle jag givetvis bli mycket sämre så även om det inte mildrar något så fortsätter jag göra så gott jag kan. Fast då i slutändan efter ett par dagar eller veckor blir jag nog så här sur...

Sur på sin egen kropp som bara bråkar. Varför kan den inte bara lyssna på mig?

Att vara fånge i sin egen kropp, så som vissa av oss är, ja.. det är allt bra trist ibland.

Imorgon klockan tio ska jag på möte med min läkare och arbetsterapeut. Mamma följer med som extra minne och öron. Vi ska träffas för att min läkare ska skriva ett nytt intyg för min nya aktivitetsersättningsansökan. Domedagen är på fredag redan, dvs då FK egentligen ska ha fått in mitt intyg och ansökan. Jag har dock bett dem att inte stämpla mig som frisk än även fast de kommer att få min ansökan senare än fredag. Så jag hoppas att de lyssnar! Och att jag sen kan ha lite mera tur och flyt med denna ansökan så jag slipper leva i limbo i x antal månader igen.

Min nuvarande aktivitetsersättningsperiod går ut vid nyår och det är alltså från och med januari nästa år jag nu ska ordna med en ansökan. FK är inga snabbt handlande myndigheter och därför måste de ha god tid på sig.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst men det får nog räcka för dagen. Allt advokatpyssel ligger också och gror i citronens sura saft men jag bör nog inte bita i citronskivorna mer idag.

2010-10-11T10:32:00.003+02:00

Om en timme ska jag vara på Ortopedteknikens mottagning på USÖ. Jag ska dit och se om de kan hjälpa mig med mina ömma fötter! Hursch... jag tycker INTE alls om att sticka upp fötterna i ansiktet på folk, ännu mindre främlingar... Men för den förhoppningvis goda sakens skull kommer jag givetvis att göra det ändå.

Jag har länge haft ont i mina fötter från och till. Har fått sätta på mig gympa skorna inomhus för något år sen, innan jag fick mina innetofflor. I samband med flytten hit (måste bara ha varit en slump..) så fick jag extremt mycket ondare i fötterna. Jag ville inte ens gå på dem med tofflornas mjuka dämpning. Efter lite grinande från min sida, i form av besvärande ansiktsuttryck, ringde jag vårdcentralen och det är på den visan jag nu ska till Ortopedteknik.

Så önska mina fötter lycka till att de inte stinker eller skrämmer slag på någon!

PS. Funderar på att slå klackarna i taket och ringa sjukgymnasten också angående min värkande axel.. Sjukstugan nästa?

Musik

2010-10-09T12:16:00.004+02:00

Hade tänkt blogga nu och berätta om alla grejer som måste fixas med försäkringskassan, läkarintyg, försäkringsbolag och advokat. MEN! Kände att jag inte ville lägga tankar och energi på det en härlig lördag! Men det är mycket på gång.

Även fast kroppen värker och mina armar strejkar ( blir så när jag duschat och tvättat håret.. ) så känner jag mig lycklig! Mycket för att jag orkar lyssna på musik just nu! Musik är ett stort lycko piller för mig men de senaste åren har jag inte alls kunnat lyssna så ofta som jag vill. Förr hade jag alltid på radion i bilen eller en cd men de senaste åren har radion i bilen ärligt sagt typ varit på två gånger.

Min hjärna klarar inte av att sålla bort intrycken som strömmar ut ur högtalarna. Det blir för mycket och jag kan inte koncentrera mig på det jag håller på med eller höra om folk pratar med mig. Det är detta som är på bättringsvägen och jag är så lycklig för det!!!

Jag kan fortfarande inte lyssna på musik om någon pratar med mig. I alla fall inte om de vill att jag ska vara närvarande. Det kan gå ett tag om jag är utvilad men endast ett tag. Jag kan dock ha på musik ett tag nu när jag är hemma själv. Det är så roligt!

Så nu ska jag poppa några favoriter och bara njuta och skråla med för fullan hals!! kanske lite ful dans också, det hör till.. Eller hur Sis?

Ha en härlig lördag för det tänkte jag! Njuta av allt smått!

Friiiiiiday!

2010-10-08T16:13:00.002+02:00

Nu är det äntligen fredag och jag tar helg! Precis som alla andra!

Har haft en bra "dag" (två timmar..) på arbetspraktiken så jag känner mig så där lycklig igen. Smärtan är som den är, eländig och extremt lätt retad. Jag mååååååste gå på massage..

Nej nu ska jag ta och kila ner till min sambo. Är så kvavt här uppe vid datorn och jag vill inte öppna fönstret för grannen eldar så det luktar skit...... Tack och hej för mig!!

PS. Ikväll blir det Idol mys med mina Idoler. Swahnmärkt och Dahlström plus grodan!

2010-10-07T11:56:00.004+02:00

Jag känner mig överkörd av en ångvält idag...
(försökte lägga in en fin liten bild här men jag lyckades visst inte så bra för bilden blev typ större än hela inlägget.... typiskt mig och datateknik...)

Flera nätter har jag vridit och vänt mig mer än vanligt i sängen. Har haft mera ont i nacken på sista tiden, det är väl höstens känningar men det blev inte bättre sen jag rammlade i trappen. Hm... vet egentligen inte vart jag ville komma med de orden? Finns risk att detta inlägg mest blir svammel..

Känner mig totalt urpumpad på alla de små krafter jag kan ha! Hela min kropp värker som om jag blivit överkörd av en ångvält efter jag sprunigt ett maraton lopp. Jag sov som en stock i natt även fast jag vaknade väldigt många gånger och fick byta ställning. Så är det varje natt men inatt var jag inte vid medvetande när jag rörde mig där i mörkret. Jag bara kände att min kropp gjorde det medans mina ögon var fastklistrade med super lim.

Igår kväll var jag, M och svärmor på Ikea och skulle beställa en bänkskiva till den stundande köksön vi ska bygga i vinter. Jag hade hyffsat med energi när vi åkte dit men efter att ha väntat i över en och en halvtimma på hjälp, ja då hade min kropp sen länge lagt av. Den tvärslocknade och jag mådde bara mer och mer illa. Värken började bli kvävande och jag kunde inte riktigt fokusera på verkligheten. Så väl hemma hade jag svårt att slappna av men efter en si så där fyrtio minuter började jag väl landa i soffan.

Jag tror verkligen det var som att dra proppen ur badkaret igår, där på Ikea. För idag är jag så slut. Ibland är det svårt att inse vad dessa fallgropar beror på. (fast.... i skrivande stund inser jag ett och annat som påverkat... födelsedags firande hos min mommo och moffe på dagen... dock snoozade jag närmare en timme när jag kommit hem... tydligen så räckte inte det. då har jag dock lärt mig något nytt..).

Så idag hade jag egentligen planerat att ordna lite saker på stan men jag får inse min kropps begränsningar och ENDAST vara hemma hela dagen. I soffan föreslagsvis eller här. Ikväll är det stick mys hos vännen och även grannen. Jag ska slappa mitt bästa nu på dagen så jag kanske orkar det ikväll!

Svensson liv och en axel på fel plats

2010-10-04T18:10:00.003+02:00

Måndags kvällen är nu här och middagen är avklarad, undandiskad och matlådor fixade. Diskmaskinen är igång och likaså tvättmaskinen med dagens andra skörd. Vanlig vardags måndag alltså.

På förmiddagen tog jag en promenad med hunden, en god vän och hennes lilla dotter. Jag fick köra vagnen medans T fick hålla i Zimba då han har en stark tendens att dra i kopplet när man är ute och går. Speciellt när man går med någon annan än de som tillhör familjen. Vilket jag blir fruktansvärt dålig av fysiskt. Tack för att du gjorde det möjligt för mig att gå ut tillsammans med er!

Jag har nu kommit ett snäpp närmare att boka privat lektioner med hundinstruktör igen. Telefonnumret ligger på skrivbordet här nu.

Helgen har varit bra men i arbetets tecken. I alla fall för min sambo. Han har fixat en massa el i ett stall som håller på att växa fram ute på landet hos svärföräldrarna. Jag själv spatserade runt på deras ägor och njöt av hösten. Plockade lite svamp också!

I fredags förmiddag gjorde jag en störtdykning i trappen här hemma. Min reaktionsförmåga var ändå rätt bra för jag slängde upp armarna framför kroppen för att undvika att smälla i hela ansiktet i trappen (var på väg upp). Typiskt nog var jag inte tillräckligt snabb så armarna hann inte hamna riktigt så som jag tänkt.. Vilket resulterade i att vänster axel knuffades ur led varvid jag kippade efter andan och miste synen för ett ögonblick. Dock hävde jag fallet! Tur som var hoppade axeln rätt igen när jag reste mig till stående och tyngden av armen gjorde att den föll på plats. Paff och i skuggan av enorm smärta pallrade jag mig upp för trappan och sjönk ihop i en stol. Puh! vilken pärs...

Så nu sitter jag här med en axel som ännu värker och hela armen är försvagad. Jag kan dock använda armen men det är klart det känns. Jag funderar bara om man bör göra något åt det hela eller om det får lösa sig med tiden liksom..

Nu ska jag ta och ringa min kära syster yster och sedan slumra i soffan till Ullared och Svenska New York fruar! Imorgon börjar tidens bästa serie! Desperaté Housewifes!! Och dagen efter det Grey´s! Yeejj!!

Arbetsträning

2010-10-01T13:43:00.004+02:00

Idag har jag varit på arbetstränings platsen för andra gången. Det var roligt att komma tillbaka idag även om jag däckade i soffan efter förra fredagen. Jag var där idag från strax innan tio till kvart i tolv ungefär.

Det är så roligt att få se lite människor! Att få vara med! Att någon säger "Hej! Hur är det med dig idag?". Det är så roligt! Jag ler. Jag skrattar och jag finns.

Jag sorterade papper idag med, samma hög som sist. Den har sin lilla plats där den ligger och väntar på mig. Ingen press eller stress att prestera. Det är väldigt bra att pyssla med sådant som inte har någon tidsgräns. Jag är inte den snabbaste men det jag gör blir bra. Jag gör färdigt det jag håller på med och jag är extremt noggrann. Så jag har kvalitet med inte kvantitet eller effektivitet. Som jag kanske hade mer av förr men det börjar kännas mer och mer okej. Eller så är det bara känslan av att få göra något som uppfyller en just nu. Ibland tänker jag fortfarande att jag bara vill prestera en massa. Arbeta snabbt och effektivt. Avverka massor med högar av papper för att få känna sig duktig och välbehövd.

Tankarna kommer nog att susa fram och tillbaka under denna start av arbetsträningen. Må så vara då. En del tankar kommer ut i ord här och en del andra stannar inne hos mig.

Jag var slut när jag kom hem idag med. Fast det tar ett tag att varva ner och inse det. Jag är så koncentrerad och spänd när jag är iväg och gör saker så jag har svårt att känna hur jag mår. Det är först när jag landat hemma som jag verkligen kan svara på hur jag mår.

Så jag åt min matlåda och varvade ner innan jag däckade i soffan i närmare en timma. Nu känner jag mig hyffsat fräsch men energin och uppmärksamheten är nog avverkad för resten av dagen ändå. Sakta men säkert tror jag att jag kommer att kunna bygga upp mer av det förrådet. Eller att jag i alla fall ska kunna fylla på det igen med lite sömn efter aktivitet.

I samma veva som jag börjat arbetsträna har jag också gått på min sista akupunktur. Jag var där igår, torsdag, för sjunde gången och jag har tyvärr inte märkt någon skillnad alls. Jag gav det verkligen ett ärligt försök men efter att vi disskuterat mitt fall och hur jag verkligen inte kännt något alls så beslutade vi att det var slut för mig. Det känns väl en smula tråkigt att det inte fungerade positivt på mig men det känns skönt att slippa gå dit och bara bli "plågad". För även om jag verkligen reagerade på nålarna som hon stack så hände inget mer sen. Hade varit skönt om huvudvärken kunde släppa lite men jag kanske finner något annat knep senare i livet!

Samtalen på St. Lukas har också i denna veva minskat drastiskt. Från en gång i veckan till cirka en gång i månaden ska det bli nu. Det är väl egentligen samma historia där. Det ger mig inget. Visst kan det vara skönt att prata om vissa saker men det är verkligen inte på den nivån att jag behöver ett samtalsstöd för det. Jag trodde att jag behövde det än med tanke på hur extremt dåligt jag mått psykiskt för några år sedan. Som man säger så läker tiden sår och det är så med mig med har det visat sig nu. Det är väldigt skönt!

Jag hade mycket tunga bördor i själen för något, några år sedan men eftersom jag inte fick någon hjälp då var jag tvungen att gå igenom det själv. Vissa saker läkte tiden ut och andra fick kanske min älskade sambo ta del av. Jag är glad att jag mår så mycket bättre nu och det var verkligen som ett bevis på det nu när vi bestämde att trappa ner på samtalen eller eventuellt sluta helt.

Så det är som ett avslut för mig nu. Ett stort och betydande avslut. Tacka för mig och stänga igen dörren till allt det där mörka och hemska. Inte låsa dörren helt för ibland kanske jag vill titta in där igen och minnas. Samtidigt håller jag på att sätta upp karmen till min nya dörr. Den dörren som jag så länge har legat och försökt se i framtiden men aldrig ens sett en flisa av. Så obeskrivligt långt borta var den och nu plötsligt är den här!

Tänk vad stort en liten praktikplats kan vara för någon.....

Redan tisdag!

2010-09-28T09:39:00.003+02:00

Hade tänkt blogga igår och berätta om arbetsträningen och helgen men ack så trött jag var.

Igår hade jag en helt ledig dag och det var hur skönt som helst. Välbehövligt skulle jag också säga! Jag passade på att sova lite längre, äta frukost i den takt jag kände för. Sega mig ut på en lagom morgon promenad och sedan flöt dagen på i samma tempo. Jag hade lite mys stund för mig själv när jag pysslade ihop en liten höst dekoration till ytterdörren. Så här blev den..

Det är ganska påfrestande att göra sånna här saker men jag tycker det är så roligt! Så för själen och sinnet är det bara bra. Jag passade dock på att sprida ut mitt pyssel på över hela dagen så det gick rätt bra.

Effektiv som man måste vara så mailade jag lite där emellan. Bland annat fram och tillbaka med advokaten och försäkringskassan m.m.

Arbetsträningen eller praktiken i fredags gick bra! Jag lyckades intala min kropp att det bara var roligt att gå dit så jag var inte speciellt nervös. Vilket var super skönt! Sen att alla var så himla trevliga gjorde ju saken ännu bättre. Jag var där i två timmar, mellan tio och tolv. Effektiv tid vet jag inte för jag tog rätt många pauser och satt och viftade på fötterna och spanade runt.

Jag skulle sortera en del papper och första momentet gick bra. Det var enkelt men sen.. när jag skulle sortera in en del av alla dessa papper i pärmar. Ja då blev det genast svårare. För jag skulle sortera in dem efter siffror. Tex 18217982, och 18823742.... Ja just.

Det är svårt att växla uppmärksamheten mellan två saker så snabbt och mycket. Jag var dels tvungen att ha koll på papprena som satt i pärmen och dels de jag redan hade sorterat ut på bordet. Livrädd som jag är för att göra fel, i alla fall när det gäller att sortera in papper i fel pärm.. , så var jag över noggrann vilket resulterade i en skyffel rejäl huvudvärk. Nackvärken stegrade också under timmarna där. Jag satt mest och tittade neråt vilket inte är en höjdare. Jag tänker dock att detta var första gången jag var där och en hel del av mina känningar kan nog bero på nervositet och annat sådant. Hur som helst så var det en glad person som cyklade därifrån runt tjugo i tolv en fredags förmiddag. Jag log.

Att jag sen det första jag gjorde när jag kom hem var att lägga mig i soffan och sova en stund. Ja, det känns liksom helt okej! Ni ska dock veta att det var en rätt slut Petra som däckade där. Jag längtar dock till fredag igen..

Nu måste jag ta och göra mig färdig för mitt samtal på St.Lukas.

Efter det ska pappa och jag åka och köpa det sista som saknas för att få vårat staket runt gården färdigt!! Jiiiippiiieee!!! Jag är SÅ glad att vi snart kan ha Zimbis lös i trädgården!

Och.. PS. Allt med f.bolag och advokaten är kvävande och jag orkar inte skriva om det nu. Det kommer nämnas så småningom. När jag har ork till att ta in det själv. Just nu förnekar jag det mest... I brist på ork och i överflöd av ledsamhet.

I medicinernas värld

2010-09-25T18:01:00.002+02:00

Just nu sitter jag och känner mig rätt groggy. Värken är elak nu när hösten stormar fram. Jag glömmer varje år hur mycket det påverkar mig. Även fast jag helst vill leva utan att ta piller så tackar jag Gud för att dom finns ibland.

Jag hade tänkt berätta igår om mina två timmar på arbetsträningen men det hann jag visst inte med. Nu känner jag mig tyvärr för snurrig i kolan för att ge det en värdig chans. Så det får bli en annan dag. Dock snart för jag vill gärna berätta!

Igår kväll var det familjemys på Manillagatan med en riktig skaldjursafton! Jag älskar att äta skaldjur med min familj för vi är alla fyra lika förtjusta i det! Så tusen tusen tack mor och far för en riktigt urmysig kväll! Jag hade längtat efter det.

Tidigare idag var det dop för Dahlström och Swanhmärkts lilla dotter. Min lilla groda! Hon är så söt så förstå mig rätt, det är Absolut Inte någon ful groda jag liknar henne vid. Utan den sötaste charmigaste lilla grodan jag vet! Hoppas på många år tillammans med Dig och dina föräldrar.

Nu ska jag snart ta och kila över till grannarna (ena duon av mina vänner bor endast tre minuter bort, bakom min grannes hus... så jag räknar dem som grannar också..). Där blir det middags mys och filmkväll. Alldeles lagom, eller ja, det känns en aning tufft men äta bör man och det är roligare med sällskap. M ska ut på stadens gator och äta med ett gäng gamla klasskompisar.

Nix nu är det bra för idag! Vettigare än så här blir det inte. Inte roligare heller. Hoppas ni överlever några sådana här tradiga inlägg emellanåt. Livet är ju inte alltid en fest!

Jag överlevde!

2010-09-23T10:53:00.003+02:00

Tjohoo! Tag fram champangen!! Här ska firas!!

Hjärnan lyckades övertala magen att det inte är farligt att ta ett steg fram i främmande miljö. Jag kan ju faktiskt lyckas den här gången!!?! Att kanske för första gången på många år lyckas med något.

Det här är stort för mig. Kanske gör jag det större än vad det är genom att sitta här och lyssna på låtar som gör att drömmarna svävar iväg? Men vad härligt det är att drömma igen. Så länge sen sist. Fast det är en väldigt kort dröm. Den handlar bara om fredag förmiddag än så länge.. *skratt*

Imorgon mellan tio och tolv ska jag vara på NBA (Peab) kontoret och arbetsträna/praktisera. Det är ett byggföretag för er som inte vet och min svärfar jobbar där, liksom min svåger. Jag ska vara hos damerna i receptionen. Ska bli så spännande! Men jag är livrädd för hur det ska gå.. ursch, nu knöt sig magen igen. Känslorna är starkare än tankarna ibland.

Nu måste jag jaga vidare på handläggare på FK, arbetsförmedlingen och arbetsterapueften. Mycket pappers fix som vanligt.... Längtar till den delen av livet när jag slipper allt sådant! Gud vad skönt det ska bli.

Fast först måste jag göra något som jag skjutit upp sen jag loggade in på mailen idag. Läsa ett brev från advokaten. Han har visst fått något svar från försäkringsbolaget... Klumpen i magen blev genast större och ögonen tårades. Är det dags igen? snälla.. jag vill inte...

Två olika språk

2010-09-22T11:16:00.002+02:00

Jag har kommit fram till att min kropp talar två olika språk flytande.

Vi har det magiska och det hjärniska.

Magiskan säger; Hjälp! Ursch.. OoooOooooOOooh vad läskigt det här är! Att presentera sig på en praktikplats för någon.. doooh.. jag tror jag snubblar dubbelvikt ihop av nervositet.. kan ingen annan gå dit? måste jag..? tänk om jag glömmer vad jag heter..? eller om jag inte förstår vad de säger? Ooh.. jag kanske svammlar fram en massa konstigt nonsens och de tror att jag verkligen är dum i huvudet.. huu!

Hjärniskan säger; Men haaallååå!?! Är du knäpp eller är du knäppast? Vad fånig du är! Sluta upp med allt trams, det där är bara löjligt. Vet du inte hur bra du är? Vet du inte att du Alltid presterar bra när du väl gör något seriöst? Att ingen någonsin har märkt något extra skumt med dig?! Det är ju bara sååå onödigt att gå och oroa sig för sådant som egentligen är hur lätt som helst! Typ bara att spatsera in där och säga "Hej! Det är jag som är Petra!". Resten kommer lika lätt som du andas! Capice?!

Som sagt. Min kropp talar två olika språk och jag försöker få dem att förstå varandra. Magen och Hjärnan. Önska mig lycka till! Idag ska jag gå till praktikplatsen och säga hej.. för er som missat det.

Höstkänningar i nacken

2010-09-21T13:26:00.003+02:00

Så var det höst igen och det med stormsteg. Iförmiddags höll jag på att blåsa ur led när jag var ute och gick med Zimbis i regn rusket. Det är mysigt med höst för då kan man krypa in i filten i soffan och tända en massa ljus. Det är mera okej att lägga sig i soffan runt halv åtta snåret när det är mörkt ute. Men...

Det stora bekymmret för mig varje höst är att värken alltid ökar. Det spelar ingen roll hur jag klär mig för den råa kylan letar sig ändå alltid in i nacken och lederna där. Dagar då det blåser ute är värre än andra även om det lugna dagar ändå kan vara besvärligt.

Man brukar ju säga att det inte finns några dåliga väder bara dåliga kläder. Tyvärr har jag inte hittat något optimalt klädesplagg eller sätt för höstens och vinterns väderomslag. Jag har testat med nackkragar i olika former och varianter, vindtäta jackor, halsdukar och polotröjor. Kruxet är att man inte kan ha på sig för mycket för då blir jag bara stel vilket också gör saken värre med värken.

Så är det någon som har ett tips så kan ni ju slänga med det i en kommentar!

För övrigt har jag varit på St. Lukas idag och lite senare ska jag gå och klippa luggen och få ögonbrynen plockade. Har svårt att göra det själv för att jag orkar inte hålla upp armarna så länge och det är ingen snäll position för min nacke.

Annars börjar det närma sig en praktikplats tror jag minsann... Ska berätta mera om det snart. Måste bara komma över vissa, för mig, stora steg först så jag känner mig lugnare och tryggare i hur det kommer att bli. Just nu är jag mest väldigt nervös i mag gropen över allt detta... Det var så länge sen sist..!!!

2010-09-20T12:27:00.002+02:00

Efter ännu en helg är det ännu en måndag. Jag är så glad att denna vecka inte alls är lika fullbokad som de alla andra har varit på sista tiden. Det som är skillnad denna vecka är att jag inte har någon akupuntur alls, hon är på kurs. Så jag jublar faktiskt för jag har kännt att det varit för mycket att ha saker inbokade varje dag i veckan och helgen.

Så denna vecka har endast två saker inbokade och det är;

Måndag - Öppenvårdsteamet med arbetsterapueften.

Tisdag - St. Lukas

Resten av veckan är tom än så länge men det finns att göra ändå. På lördag är det dop och innan dess ska jag ha köpt en liten present. Sen bör jag försöka rädda några av mina växter eller helt enkelt slänga ut dem och köpa några nya...

Nu ska jag gå ner och värma lite lunch sen blir det en snooze på soffan innan jag ska cykla till USÖ på mitt möte/samtal.

Bättre uppdatering kommer när jag kvicknat till lite mera.

Äntligen fredag

2010-09-17T11:12:00.002+02:00

Puh! Gud så skönt att det äntligen är fredag! Jag har ända sedan i onsdags trott att det är fredag. I onsdags var jag verkligen bombsäker på det och la därför upp mina planer efter fredags måttet så i vissa fall kan det ha blivit lite tokigt.

Så idag är det verkligen fredag! Det har jag fått konstaterat så nu är jag hundra procent säker och min kropp jublar! Det ska bli så skönt att min älskade sambo är hemma om dagarna och att vi plötsligt blir två som kan ta hand om vårat vilddjur. (Plus allt annat..).

Jag känner mig fortfarande sönder krossad av en ångvält. Nacken är inte snäll och huvudvärken trycker som en gammal tekokare innan den tjuter i höganskri.

Syster ville gå på stan idag och det hade varit såå mysigt! Jag har grubblat fram och tillbaka här hemma men eftersom jag inte alls kan komma på vad som är bäst för mig och vad jag vill. Har jag helt enkelt fått inse att jag måste stanna hemma. Det är super trist men ibland måste man säga Nej. Vilket jag verkligen är urdålig på! Så nu känner jag mig duktig fast.. dagen är inte slut än så jag är lite nervös för mig själv att jag ska lyckas dra igång med något för stort i alla fall.

Ibland blir det lätt så när man i utgångsläget redan är för slut. För då fungerar inte min hjärna och all logik är borta. Hoppsan! Kan det blir då när jag två timmar senare undrar varför jag ens började med att rensa garderoben tex... Lurigt värre!

Men nu ska jag gå ner och lägga mig i soffan och zappa tills jag hittar något hyffsat spännande. Brukar mest vara tragiska serier på dagarna på tv så det är motvilligt jag sätter på boxen och lägger mig i soffhörnet. Men ibland har man inget val. Som idag.

Ikväll är det middag hos M´s mormor och morfar så jag behöver ladda alla batterier jag kan. Dock är det hål i alla så det är svårt. Silvertejp någon?

2010-09-16T19:43:00.003+02:00

En smula lättare. Lika många smulor trött. Obestämbart många smulor trötthet, huvudvärk och nackvärk.

En del saker börja falla på plats eller åtminstone luta åt det håll jag önskar. Så jag håller andan ett litet tag till och hoppas att jag nästa vecka kanske kan andas ut lite mer.

Kanske låter som mumboo jumboo allt för er men ibland finns det inga klokare ord att beskriva tillvaron med. Speciellt inte när jag inte alls har koll på det själv.

Tack underbara Mamma för att du alltid orkar. ALLTID ställer upp och undersöker och ordnar.

Nu tillbaka till soffan där jag spenderat största delen av dagen idag. En kopp kaffe på kvällen och lite smärtlindring på dagen gör att jag i alla fall inte mår lika hemskt som igår eller tidigare idag.

(Jag ska gå och drömma om en vecka på Loka Brunn med massage, fotbehandlingar och ansiktsmasker med gurka. Om varma bassänger och bastu bad som letar sig ända in i själen. Om harmoni med gula höstlöv och stillhet som lugnet där kan ge... Ja, drömma ska jag göra..!)

Kväll

2010-09-15T21:28:00.003+02:00

Andas in, andas ut. Det tar stopp. Ett varmt bad. Andas in, andas ut. Det tar stopp.

Jag är så ofantligt trött men jag kan inte slappna av. Kroppen är i virr varr och tankar flyger och far. Klumpen i magen är stor och det är svårt att andas. Väntar på att ett piller ska hjälpa kroppens muskler att varva ner. Paniken är nära men utåt är jag bara lugn.

Skulle vara roligt och säkert väldigt frigörande att kasta en hel hög med tallrikar i väggen. Fast jag finner ingen logik med att testa det så jag låter de vita porslins tallrikarna vara kvar i skåpet.

Min handläggare på FK är den segaste jag mött. Har haft väldigt bra handläggare där ända fram till att jag fick aktivitetsersättning. Då fick jag den segaste och tröttaste handläggaren av dem alla. En dam med vitt hår, glasögon och ett leende som är segare än en snigel att korsa en väg. Efter en lång väntan och ett påtryckande telefonsamtal från min mor idag fick jag så äntligen svar på i alla fall en del av de frågor jag ställt. (Andra hade hon trots sin långa svars tid inte kommit till sans med att ta reda på.. det skulle hon återkomma med.. när då undrar jag..)

En av mina frågor löd så här; Jag undrar om det finns någon chans att få en ny aktivitetsersättnings period godkänd eller om det blivit
svårare i och med alla nya regler? Eller är det fortfarande som du sa att det är lättare att få det godkänt
när man redan är "inne i systemet" ?

och till svar fick jag; Chans finns det alltid men det har blivit mycket svårare beroende på de nya reglerna. Det har tidigare varit lättare att få det godkänt om man haft ersättning tidigare. Så är det inte numera. Klarar man ett anpassat arbete eller arbete på Samhall har man inte rätt att få fortsättning. Grunden är att funktionsnedsättningen skall nedsätta arbetsförmågan och bero på sjukdom och inte bero på andra besvär som sociala eller kognitiva bekymmer.

Då undrar man ju hur man ska tolka det exakt. Om arbetsförmågan är nedsatt pga en skada då? Eller om en skada har gett bestående kognitiva skador, ska inte de räknas som en fuktionsnedsättning då? Är det bara en sjukdom (eller EVENTUELL skada) som kan göra att arbetsförmågan hos en individ är nedsatt?

Nu ska jag surfa runt på lite andra bloggar och försöka drömma mig in i en annan värld ett tag. Där jag är kry som en citron!

PS. Det var som väntat väldigt trevligt att ha smärtisarna här. En del glada nyheter värmde stort och en del hemska historier väckte rysningarna till liv. Jag hade dock en hund som var odresserad och allmänt inte lik sig själv. Vilket inte bättrade på matte och vovves relation, då matte är och har varit ett bra tag, väldigt utmattad över att vara hundägare.. Detta är inte hundens fel utan det är bristen på ork hos matte som tyvärr visar sig i en olydig hund. Vilket gör det hela 100 gånger värre att vara hundägare..

2010-09-15T13:41:00.003+02:00

Varför kan inte de som bestämmer alla sjukregler, bestämma en sak som jag vet att så många önskar..

Varför kan det inte få finnas en myndighet eller instans som är till för endast handläggning av oss sjuka eller skadade?

En plats dit man kommer som skadad/sjuk med sitt läkarintyg i handen och ber om hjälp. Där du får en personlig handläggare som sedan tillsammans med Dig reder ut ditt fall. Vem du ska vända dig till om du har ett diskbråck som behöver behandlas. Vem som är ansvarig för att ge dig ersättning. Vem som kan hjälpa dig med personliga hjälpmedel osv.

Ett ställe där du får en kontakt som sedan kommer att följa dig genom hela din sjukdomstid. Från start till målet som så pass återställd som det går! En handläggare som kan sköta ALL kontakt med försäkringskassans handläggare, arbetsförmedlingen, praktikplatser, sjukgymnaster, arbetsterapuefter, försäkringsbolag och arbetsgivare med flera. Någon som kan dra det tunga strået till stacken med allt papper jobb och alla undersökningar om rätt till ditten och datten. Så att DU som skadad kan lägga all den fjuttiga energin och kraften DU har på att bli FRISK. INGET annat!

Varför kan det inte vara så??

(Mamma är säkert inte förvånad att jag skriver ett sådant inlägg nu.. men..)

Det är så mycket saker som tar upp min lilla kraft att jag helt glömmer bort mig själv. Det finns ingen som helst energi till att tänka på mig själv kvar. För allt går åt till stressen över tillvaron och frågorna om hösten och nästa år. Det snurrar bara runt runt runt och jag har svårt att andas igen. Det är så där kvävande och jag blir helt yr.

Om jag ändå hade haft en personlig handläggare som visste allt, och hade koll på alla dessa regler och ändringar så skulle man kunna andas ut lite. Tror jag i alla fall.

Samtidigt som denna storm rasar så känns det som att regnet lyckas piska sig in på andra ställen också. Eller så är det bara jag som hamnat i en negativ syn och bara ser de saker jag vill se.. Jag vet inte.. men de flesta av mina växter här hemma har börjat vissna ihop. Misstänker att det kan bero på en säck dålig jord jag hade fått... Mitt hår är inte så som jag ville att det skulle vara efter ett besök hos frisören... Min hy har hamnat i en tonårsperiod och gör egna uppror... Bilen måste in på service... Datorn och modemet lyckas alltid krångla när jag väl sitter här, inte när M sitter här... Jaa, vad är det mer..?

Ett dussin till med saker som har falerat eller så men visst är det så att olyckor sällan kommer ensamma? Så jag räknar kallt med att efter denna pärs så ska jag ha haft mitt för en stund.

Så jag vet att jag gnäller och klagar och måtte låta som en riktigt sur kärring men just nu är jag tyvärr en smula sur. Så vi får hoppas att eftermiddagen skiner upp då smärtisarna kommer! Dom kan nog ha en eller flera historier på lager som knäcker mina. Tillsammans kan vi skratta åt det och le men det är endast med dem jag kan göra det. Med någon annan blir det fel, någon som inte varit i våran sits.

100 % Heltid

2010-09-14T14:35:00.002+02:00

Full fart non stop. Jahapp.. vet inte riktigt vad jag ska skriva. Känner mig lite ur form, huvudvärken trycker och ögonen värker. Gud vad skönt det är att det regnar idag!

Ibland tycker jag faktiskt det, när man inte måste vara ute och ränna omkring. Utan man kan mysa inne med välbehag när regnet smattrar mot rutorna. Fast jag har varit iväg två gånger redan idag..

Veckan började med äppel och plommon plock tillsammans med mor. Jag har haft och har sån ångest över att vi har så mycket frukt i våran trädgård att jag måste plocka allt... Känner mig som en riktig Slösa om plommen bara ska ramla ner och ligga och ruttna på marken.. Ibland har man väl lite väl höga krav?

På måndagen hann jag även med akupunktur. Det var femte gången och än känner jag ingenting alls men det är först runt just femte till sjätte gången de kan börja hända saker så vi får vänta och se. Jisses vad ont det gjorde dock när hon stack mig i armarna!! Fy.. jag kände mig förlamad varje gång hon petade på nålarna i armarna. Konstigt det där!

Idag har jag varit på St. Lukas och vi fortsatte prata om olyckan. Filosoferade och grubblade, vred och vände. Frågade och lyssnade, tänkte och kände. Det är spännande att gå igenom olyckan i detalj, minns aldrig att jag gjort det. Förutom dagen efter då vi alla vänner samlades hemma hos en av oss. Åt varma mackor och disskuterade vårat äventyr kvällen innan. Fast inte ens då minns jag att vi gick igenom olyckstillfället så noga som nu.

Jag minns väldigt mycket av själva olyckan, små och stora detaljer, men från ett ögonblick till ett annat blev det becksvart och dödstyst och jag minns ingenting ALLS. Inga syner eller känslor eller ljud alls, går att framkalla från stunden vi gled ner i diket och voltade runt. Det är som om jag inte ens excisterade i den stunden så ofattbart är det! Hela olyckan är fortfarande som i en bubbla bevarad inom mig. Jag kan utan problem prata om den och tänka på den, i början var det tufft men nu är det inget som direkt berör mig så pass att jag börjar gråta eller får ont i magen.

Men min kropp har vissa fysiska minnen som kastar sig över mig ibland. Utan att jag ens förstår dem själv. Som att sitta bak i en bil utan fyra dörrar. Att åka där bak får mig alltid att må dåligt, jag känner mig instängd och kvävd. Får lätt panik känslor och blir yr. Som att tumla runt i mörker.. Hur logiskt det än är har jag inte riktigt på fullt allvar fattat att det kan bero på att jag just kastades runt i ett mörker när vi voltade. Det minns dock min kropp, så eftersom min hjärna inte minns det måste min kropp påminna mig om att en fara kan vara på väg. Därav min reaktion. Samma om jag åker med någon och denne kör för nära dikeskanten. Då, kan jag, eller min kropp, utan förvarning ge i från sig ett litet skrik och varenda muskel i mig blir stel som stål.

Snacka om att kroppen är bra på sitt försvar. För den försvarar en även fast man inte alltid vet om det själv. Spännande!

Ikväll ska vi till ett annat Lillån par, eller rättare sagt familjen! i Lillån! Jag och M står för vardagsmaten ikväll och jag tänkte bjuda dem på en fisk och räksoppa i deras egna hem. Blir härligt att ses för det var ett tag sen nu och vi alla har en hel del att lätta våra liv och tankar med!

Imorgon, onsdag, kommer smärtisarna hit! ÄNTLIGEN SKA VI SES!!! Smärtisarna är alltså den bunt med härliga damer jag gick min smärthanteringskurs ihop med på USÖ för hm... två? år sen. De är ett gäng på tre damer som jag bara håller såå varmt om hjärtat mitt. Vi vet hur det är, man förstår hur det är, man känner hur det är.. Livet är inte alltid lätt men vi vet att man kan leva ändå! Längtar tills imorgon!!

Torsdag kommer att spenderas med akupunktur kl. 10.00 på förmiddagen och sedan tar vi dagen som den kommer. I alla fall än så länge. Kalendern har alltid en tendens att fylla på sig själv under veckan som går. Måndagen - rätt så okej kalender, lagom att göra. Tisdag - Alltid lite mer som tillkommit.. Onsdag- Hjälp?!

På fredag är det middag hos M´s mormor och morfar. Gissar att hela släkten kommer. Dom är härliga och glada och jag blir jämt så trött.. =) På lördag är det 25 års galej för min bästaste miss U. Även i lördags var det 25års galej för en annan kär vän!

Så ja... kalasen går hand i hand och veckorna bara fylls på av möten, träffar och vardags liv. Jag lever i ett 100 % Heltids liv.

Och så var det igång igen..

2010-09-08T16:16:00.004+02:00

Då var allt som vanligt igen. Hösten är här och med den alla måsten. Allt har verkligen en förmåga att rasa över en samtidigt. Jag förstår inte hur? Antar att ni känner igen er..

Allt liksom lyckas komma på en gång. Allt sånt där man bara måste göra fast som inte är något roligt eller lätt. Krångel och undersökningar och fix och trix i mängder.

Mmm, nu är det tungt igen. Kanske för att jag känner hur hela min framtid står och hänger på mina axlar. Hoppandes och skuttandes av iver och en så innerlig önskan men ändå så fega och blyga att de kan blåsa omkull med vinden. Jag saknar modet, tapperheten och en rejäl skopa självförtroende.

Idag träffade jag äntligen arbetsterapueften efter sommaren och det kändes bra till en början. Jag har längtat efter vårat möte för jag har haft så mycket tankar men när jag satt där kände jag bara hur magen knöt sig mer och mer, hur tårarna började trycka på och hur svårt det blev att andas emellanåt. F-n också..! Då var all stress, press och ångest tillbaka...

Det känns som att jag måste springa in i ett rum fast jag vet att det rasar den vildaste av eldar där inne. Som att myndigheter står och knuffar en i ryggen och viskar; Gå in du.. det är ingen fara.. Fast dom inte har en aning om hur ont det kommer att göra för de har aldrig ens lekt med elden.

Jag måste undersöka vad jag ska söka för ersättning (ny aktivitetsersättning eller sjukskriven), om jag har rätt till någon ny efter att min aktivitetsersättning går ut vid nyår och vilken. Måste söka senast den 15 oktober, i alla fall om jag söker aktivitetsersättning. Innan dess ska jag ha hittat en praktikplats, fixat papper om det, helst säkert vara igång. Kollat upp om min "gamla" läkare på smärtrehab fortfarande räknas som min läkare även om jag inte är sjukskriven längre (är skilland på att vara sjukskriven och ha ak.ersättning, fick inte vara sjukskriven mer i och med de nya reglerna). Höra om han kan skriva ett nytt intyg åt mig, till vilken part det än nu kan tänkas bli. Be att han ställer mig först i kön och skriver det snarast om jag ska söka ak.ersättning eftersom det förra gången tog flera veckor, om jag inte minns det fel var det månader..

Samtidigt ligger allt med försäkringsbolag och trafikskadenämnden och sprider oro längst där inne i själen. Väntar på den dagen de svarar på min advokats brev och begäran. Vad ska de svara nu? Vad kommer de att förvränga nu? Hur lång tid kommer det att ta? Kommer det bli heta förhandlingar i höst, är det döläge i flera månader till? Kommer jag äntligen få någon ersättning..? Kommer de blå neka och vara omänskliga igen..?

Så mycket tankar och känslor.

Mitt personliga projekt och min innerliga dröm känns också stressande. Jag vill ju!! Varför orkar jag bara inte? Eller varför vågar jag inte? Jag vet inte riktigt vilket det är men det är nog en blandning av båda. Önskar att jag var en driven entreprenör! Med huvudet på spiken jämt!

Samtalet på St. Lukas i tisdags gick bra men vi hann inte färdigt så jag får återkomma till det efter nästa terapi tillfälle som är nästa tisdag igen.

2010-09-07T09:51:00.003+02:00

En bra start på dagen!

Vaknade innan väckarklockan ringde ( det gör jag alltid men idag vaknade jag extra tidigt..) drog upp rullgardinen och kröp tillbaka ner i sängen. Tung som bly är jag då och det är det bästa som finns att krypa ner i sängen igen och låta sol ljuset väcka mina små trötta ögon. Sen masar man sig upp, sticker ner fötterna i den mjuka och lena heltäckningsmattan. På med morgonrocken och mys tofflorna. Ut i hallen där Zimba segt sträcker ut sig i full längd och gäspar medan han ålar ner sig för soffan. Han lunkar alltid fram och ramlar ihop i en hög på mina fötter och vill bli morgon gosad. Så där, precis ett steg utanför sovrumsdörren, hälsar vi alltid varandra god morgon, jag och han. Sen går vi ner tillsammans och jag äter frukost medans han ligger och halvsover på någon matta någonstans. Sen är det hans frukost stund och efter det borstar jag tänderna medan han tittar på och väntar på den magiska signalen.

Signalen som betyder att "Nu ska vi gå ut!", den prasslar igång när jag tar fram mina bruna, nu mera lite vitfläckiga av målarfärg, byxor. Då vet han att det är dags!

Så var det även idag och solen sken så våran morgon promenad värmde gott! För både honom och mig. Nu ska jag ta och byta om från mina slitna promenad byxor till något lite mera stilrent för att sedan såsmåningom åka in mot staden.

Så mycket roligt...

2010-09-06T21:26:00.002+02:00

Det händer så mycket roligt nu för tiden som man så gärna vill vara med på! Det är så himla svårt att tacka nej eller avstå för att jag borde vara hemma och vila. Eller bara vara hemma och helt enkelt göra något annat som inte tar lika mycket kraft och energi som att ja.. gå på kräftskiva, ha tjejkvällar eller hänga med på släktmiddagar ( ja det har varit lite av varje på sistone..).

Man vill ju så gärna vara med och när jag väl har järnet i elden är det svårt att få det att svalna. Jag ångar bara på tills elden helt enkelt har slocknat helt. Att det ska vara så fruktansvärt svårt att avstå från saker även fast jag känner hur trött jag är. Fast... *funderar* det är kanske detta som är livet ändå?

Jag har lärt mig så oehört mycket på denna resa, resan som nog aldrig tar slut. Kanske kommer jag alltid att känna så här? Så kanske är lika bra att sluta fundera på det och acceptera det som det är. Att det är så här det kommer att kännas. Att jag vid varje förfrågan om något evenemang tänker tanken "jag borde nog inte men...".

Kanske är det så det är och kommer nu att vara. Då må det vara så men det är onekeligen väldigt svårt att veta om det är rätt eller fel.

Veckorna bara flyger förbi och jag blir så stressad av det!! Det har varit fullt upp varenda helg nu ett tag och de kommande är också bokade redan. Förra veckan var too much och min kropp sa som bekant direkt ifrån genom att bli krasslig. Så därför avbokade jag akupunkturen men eftersom stressen redan hade infunnit sig på söndags eftermiddagen, över den nalkande veckans alla möten, spelade det ingen roll att jag avbokade möten sen. Skadan var redan skedd. Nått jag lärt mig igen!

Så nu kanske jag har brännt mig tillräckligt många gånger för att vid nästa gång veta att jag INTE kan, bör eller ska boka in en full vecka. Det GÅR bara inte för min kropp. Kanske därför jag är hemma? (Ibland glömmer man hur lite man klarar... och det svider lika hårt varje gång jag blir påminnd om det.. när kroppen strejkar..).

Nu ska jag försöka varva ner efter en kväll med taco mys med gamla högstadie vänner!

Imorgon är en ny dag med två möten inbokade. Tyvärr lite för tajt men ibland kan man inte styra över andras scheman.

11.15 St. Lukas - Jag ska för första gången gå igenom själva olyckan i den noggrannaste minnesbild jag kan frammana. Försöka se och minnas detaljer jag inte visste om att min hjärna och framför allt kropp lagrat. Jag har en del katastrof tankar som bråkar med mig och vad det är får jag berätta om i nästa inlägg..

12.30 Akupunktur

Nu blir det nervarvning med släckta lampor, mys tofflor och eventuellt en kopp kvällsro Te.

onsdag

2010-09-01T15:35:00.002+02:00

Igår fick jag avboka akupunkturen för min kropp har fått någon mystisk åkomma. Känner mig nästan lite sjuk men mest extra seg (hur man nu kan bli det..) och en hals som bara blir värre och värre. Började med lite halsbränna och nu gör det ont och det är tungt att andas. Sen kommer sånna där mes hostar ibland också, ni vet när man bara måste hosta för det kliar så förbannat men det händer inget mer än att du hostar lite fånigt..

Idag cyklade jag och Zimba till veterinären. Vi tog det väldigt lugnt och det var skönt för både matte och hund. Efter ett litet blodprov fick vi cykla hem igen och nu ska vi vänta på svar och se om vissa antikroppar har bildats så att Zimba har ett bättre skydd mot rabies och därmed får ut ett pass.

Jag fick för någon dag sedan en kallelse till arbetsterapueften, nästa vecka var det. Så det känns väldigt skönt att äntligen få komma dit igen. Det är liksom där vi tillsammans kan bygga upp mig efter den nya livsstilen. Har så mycket frågor och tankar nu efter sommaren och med allt som ska hända i höst så längtar dit!
Känns som att mycket kan vara i startgroparna och jag känner mig stressad att komma igång med en del av det.

Nu ska jag kila ner och göra lite mat strax. Så att det finns färdigt när M kommer hem. Sen ska vi fara iväg och fixa lite saker till huset, en takstege ska inskaffas och vi ska välja kamin eller i alla fall undersöka lite närmare på de vi har sett.

För övrigt kan jag rekommendera Icas Billiga veckan! Super bra grej! Gå in på hemsidan och kika! Idag serveras Korvstubbar med svamp på Halmvägen.

Veckan som kommer

2010-08-30T11:04:00.004+02:00

Jag är helt slut efter helgen (känns som om de orden börjar tappa sin styrka..) men så roligt jag har haft! Måste dock gå och vila nu, ska på ett väldigt spännande möte i eftermiddag och jag behöver ALL energi jag kan få! Men först ska jag bara skriva in veckans happenings...

Måndag - 13.30 Möte på ALMI.
(vågar knappt säga vad det handlar om men en liten idé jag har bara...... Önska mig lycka till!!)

Tisdag - 10.30 Akupunktur

Onsdag - 10.30 Veterinär

Torsdag - 11.30 Akupunktur. Lunch. 13.00 St. Lukas

Fredag - 13.00 Frisör. Operation "rädda Petras hår" börjar! (håll tummarna!)

Lördag - Tömma Farmors lägenhet i Dalarna. ( E.U har kräftskiva på kvällen).

Söndag - VILA, SOVA, VILA, SOVA

I samma veva har advokaten vaknat till liv och skickat nya papper och fodringar till försäkringsbolaget. Min arbetsterapueft är inte i tjänst på obestämd tid då hennes far avlidigt. Jag måste få tag i en läkare och få ett nytt intyg skrivet om min tillvaro och hälsa inför kampen mot FK som tas upp senast den 15 oktober. Ge mig styrka! Mitt i allt detta ska vi flytta källardörren, gjuta ny ingång, sätta in en kamin i vardagsrummet... Nu blir det soffan!

PS. TACK kära underbara älskade vänner för en härlig och rolig fredagskväll!

Typiskt typiskt typiskt...!

2010-08-27T14:44:00.002+02:00

Ikväll är det inflyttningsfest här hemma och det ska bli så kul!! Det som bara är så himla typiskt är att man går till frisören idag för att vara fin i håret till kvällen.. men så talar tydligen frisören ett annat språk än jag och ger mig trots mina order platinablonda slingor i massor.... *suck* Jag måste tydligen lära mig ett annat språk som den nya frisören visst talade...

Men hur som haver gör de om det om jag inte är nöjd så får väl ringa i nästa vecka. Ikväll är det i alla fall fest om det så får bli med hatt!

Nu ska jag kila och plocka iordning lite innan vi ska åka ut till landet och lämna våran vovve hos hans farmor och farfar!

Akupunktur nr 3

2010-08-26T13:13:00.002+02:00

Idag var jag där för tredje gången och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker än. Är ju för tidigt att säga om det funkar eller inte men hon som sticker mig jublar i alla fall för min kropp reagerar så bra. Så det är ju bara hoppas på att jag själv också märker något positivt framöver!

Resten av denna dag ska jag bara vara hemma och mysa omkring. Eller ja, jag har en hel del att fixa men jag ska smyga runt i mina tofflor och tjocktröja så man har den känslan i alla fall. Känns välbehövligt!

Men jag har en del att fixa med, sånt där krångligt och jobbigt pappersgrejs. Det närmar sig den 15 oktober och innan dess måste jag ha skickat in min nya ansökan till FK om aktivitetsersättning för nästa år. Jag måste innan dess då ha haft kontakt med min läkare och fått ett nytt intyg som tar tid att skriva. Jag måste ha lagt upp en bra plan som de kan godkänna för annars får jag bara nej. Nej ursch nu fick jag huvudvärk, detta ville jag inte tänka på nu. Det orkar jag inte med.

Hm.. vad är det här för inlägg egentligen? Känns som att jag bara vimmlar runt. Jag önskar att jag kunde komma till ro och känna att jag hade koll på alla papper och sysslor som måste göras. När vad ska göras och vilket man ska prioritera och sen orka med det också. Ja.. min hjärna ligger fortfarande där bak. Därför får det vara bra för idag. Ska försöka få tag i veterinären då våran hund fortfarande inte mår så där super... Lille snutten!

Puh! vad fort det går!

2010-08-25T15:44:00.002+02:00

Som sagt, semestern är slut och livets allvar började visst med rasande fart! Shit alltså.. Jag är redan helt slutkörd och upp över öronen i ett dagligt förvirrat tillstånd. Det är en pärs att vara så här tankspridd, eller tankspridd är egentligen fel ord.

Härom dagen när jag låg och snoozade (vilade) så poppade en så bra bild upp i mitt huvud. Jag ska försöka mig på att beskriva den med så målande ord som möjligt. "Jag är ute och går och efter mig drar jag en liten vagn. (En sån vagn som är gjord av rött stål, små brädor och svarta gummi hjul, sådana man brukar köra sina barn i på djurparker eller liknande.) I den fina lilla vagnen ligger min hjärna och skumpar runt över stock och sten jag passerar. Den är så där fint tarmaktig och rosa. Så där går jag och pustar och stånkar så att svetten rinner och drar på den tunga, gnisslande kärran och försöker för allt i livet få med mig hjärnan vart jag än går. Ibland så tappar jag handtaget och måste vända om och hämta vagnen igen. Mestadels så drar jag runt vagnen där och försöker små prata med hjärnan medans jag har fullt upp med allt annat. Ibland bryr den otacksamma saken sig inte ens om att svara mig.. och emellanåt så skiner den upp som en sol och skriker för fullan hals allt den vill ha sagt."

Tjaa.. typ så känns det. Måste låta som att jag är spritt språngande galen? Må så vara då.

Akupunkturen gick bra, jag överlevde alla stick. Det var inte alls farligt! Fast jag har lite svårt att slappna av helt än i alla fall. Det är nog mest tanken att jag vet att hon ska sticka mig en massa gånger som jag inte gillar. Ungefär som på alla läkarundersökningar när de tar en vass VASS trästicka och sticker den hårt i benen och armarna. Hujj vad ont det gör! Jag ska iväg imorgon igen, det blir tredje gången.

Nu orkar jag inte skriva mer men har massor att uppdatera er om efter sommaren och denna hektiska start. Tyvärr är det för mycket av det som jag vill skriva som händer än i dag så jag orkar inte med. Får bli när det lugnar sig lite.

Men det är mycket på gång och jag älskar det fast det kan även ta kål på mig!

Back to basic

2010-08-16T11:54:00.003+02:00

Buhuu... Då var semestern slut!

M har redan jobbat en vecka och idag drar mitt allvar på gång igen. Full fart hela veckan! Jag slår på stort och börjar med livets allra första akupunktur behandling idag. Jag är lite nervös faktiskt... det där med nålar har jag tyckt varit okej. I alla fall när man går till vårdcentralen och de tar ett stick i armen, det är okej. Fingertoppen... näää...! Då vill jag springa gråtandes därifrån! Men nu.. Ja nu vet jag inte ens hur många nålar de ska sticka in i mig och jag vet inte heller VAR. Känner mig som en hund med svansen mellan benen. Jag får lägga till hundögonen och huvudet på sned så känner de nog av min lilla oro och tar det varligt. Jag rapporterar mera om det efter jag blivit stickt!

Roxette förra helgen var super bra! Det var super kul att åka bort och bo på hotell och mysa med en vän. Det enda jag tyckte var lite synd, eller väldigt synd var att man hörde att Marie Fredrikssons röst inte längre är den samma efter hennes tumör. Vilket jag helt och fullt accepterade och förstod men jag fick inte heller den där gåshuden jag längtat efter. Dock vägde allt annat upp det! It must have been love...

I helgen var det släktfest i stugan (mor och far hyr en sommar stuga utanför Hällefors) med badtunna, party tält, grill, crocket, faklor, marschaller och bad in till sena natten! Jag är trötter idag kan man säga men vilken rolig helg! Det var pappas sida av släkten som de hade samlat och vi ses i princip ALDRIG så det var himla roligt och mysigt! Dock när det är sådana tillställningar så blir det lite svårt att vila mellan varven för man vill ju hemskt gärna vara med. Fast ibland så är det ju så att saker och ting kommer att vara tuffa och krävande men det kommer ändå vara värt att utföra dem eller medverka för själens skull.

Jag kommer nog aldrig att glömma hur hög mys och trivsel faktorn var när jag klockan 02.00 kryper ner i en varm varm badtunna under en stjärnklar himmel och med stormlyktan hängandes i trädet över mig, marschallerna och faklorna lyser upp stugan i det kolsvarta mörkret som infinner sig i en sommaridyll utan el. Alla levande eldar speglar sig i den stilla sjön och glada röster hörs från partytältet några meter bredvid... Då njöt jag av livet och fick ett minne som kommer bestå!

Veckan ser ut så här;

Måndag - 13.30 Akupunktur

Tisdag - 11.00 St.Lukas

Onsdag - Aniticmex kommer på eftermiddagen. Sanera garderob.

Torsdag - Ledig

Fredag - 11.15 Öppenvårdsteamet & Anette. Pappas födelsedag!

Nu insåg jag visst att klockan är tolv och jag måste kila ner och äta lunch, byta om och sånt där vardagligt tjafs som att plocka ur diskmaskinen innan jag ska iväg och bli stickt!!

PS. Det bästa vi gjorde med vårat hus är att ha en upphöjd och inbyggd diskmaskin!!!! Varför inte alla har det så är ett mysterium för mig nu!? Vi har arbetat bort alla de 51 ryggböjningarna man gjorde när man plockade i och ur.... Nu står jag vanligt, rakryggad och stark! =)

Semester

2010-08-02T20:03:00.002+02:00

Semestern börjar lida mot sitt slut och även om jag känner tyngden av det så blir det skönt med vardag igen. När M har semester blir det alltid som en enda lång helg för mig. Jag är inte van att han är hemma och jag har inte lärt mig hur jag ska lägga upp mina dagar då. När jag är ensam har jag mera rutin och hinner med att känna av hur jag mår. När han är hemma i flera veckor så blir det liksom lite upp och ner vänt allt det där med rutiner och så.

Jag tänkte inte skriva något större inlägg idag heller då jag fortfarande njuter av våran semester. För även jag har en vecka kvar! Min härliga ledighet kommer att avslutas med en maraton helg som jag längtar till! Jag och en vän ska åka till Sundsvall, bo på hotell över helgen och gå på de bästaste bästa ROXETTE konsert! Åååå så jag längtar!!

Så om cirka en vecka återkommer jag till min bloggande värld! Njut av sommaren!

Underbara sommar!

2010-07-14T18:16:00.002+02:00

Världens bästa sommar måste detta vara! Vilken värme det är och solen bara strålar!! Förutom igår när det var ett riktigt oväder men det var bara mysigt och välbehövligt!

Det är inte ofta jag sitter vid datorn nu, man är ju hellre ute och gör något. Hellre det än att sitta på övervåningen instängd i 32 gradig värme.. Njaee, är som sagt hellre ute! Där av mina fåtaliga inlägg här. Jag har liksom tagit semester från min skada och min aktivitetserstättningspreiod. Jag är sommar ledig som ni alla andra och jag ÄLSKAR det!!

Varje sommar när M har semester anser jag mig själv ha semester och jag lever mer efter det mottot. Jag hämtar liksom ny kraft till att orka kämpa varje dag för att leva efter mina nya strategier och vanor. Då är det skönt med lite semester när jag släpper alla krav på mig själv och inga möten eller måsten som pressar en. Jag slutar givetvis inte att bry mig om min kropp utan jag tänker fortfarande på vad jag gör men jag ställer om mig mentalt.

Nu har jag suddat allting hur många gånger som helst och har kramp i fingrarna. Jag borde inte blogga nu men jag ville skriva hej så ni inte glömmer mig helt. Jag har för cirka en timme sen vinkat av min vän från Halmstad som varit här på besök sen igår. Det tar på krafterna att ha besök men det var så roligt!! Har just vaknat från en däcknings snooze men jag är bara tröttare nu. Dags att sluta, börjar må illa.

Idag kommer han hem!

2010-07-03T10:06:00.002+02:00

Idag kommer älskling hem! Det ska bli så skööönt att bli två igen!! Fast jag har haft det ganska bra själv också, skönt för som en omväxling det är ju bara den där baksidan med att jag jämt blir så slut när han är borta. I vanligt fall kan man ju dela på sysslorna men då ska jag göra allt själv. Så idag blir vi två igen! Härligt!

Sommarvärmen är här för fullt och jag älskar det! Jag ÄLSKAR när solen lyser med sina klara strålar ner på mig och min kropp. Den värmen som borrar in sig djupt in under mitt skin gör mig så välmående och hel så jag ibland tror jag svävar. Att värme kan ha sådan läkande kraft är helt makalöst. Värken finns givetvis där, hela tiden, som alltid men när solen skiner på min kropp blir jag i alla fall lite mjukare och slappnar av en smula.

På sista tiden, de senaste månaderna, har värken varit för j*vlig. Det beror nog mest på utmattningen efter de helvetiska månaderna efter nyår och avsaknaden av massage. Den är jag nästan beroende av för att hålla min kropp i trim. Jag har inte sovit något vidare på länge för jag vaknar hela tiden av att jag måste ändra ställning för det värker. På morgnarna tror jag att hela nacken ska gå av bara jag rör mig på väg upp ur sängen. Det är ingen vidare skön känsla men den avtar sakta men säkert när jag smyger igång. Så att stressa upp mig på morgonen är att väcka den björn som sover. Typ. Fast skillnaden är väl att björnen är väl dunderstark när han blir arg, jag är klenare än en harkrank.

Nu ska jag ta och kila ut i värmen ett slag!

Dagarna bara går

2010-07-01T11:16:00.002+02:00

Alltså dagarna bara går och blir till veckor som blir till månader. Det känns som att livet bara springer förbi och jag hinner inte ens säga hej! Nästan alla tycker att livet går fort så det är ju inget ovanligt att säga det men jag har ålders nojja och jag är bara 25 år. Jag har en extrem ålders nojja som kommer och går i perioder och när den anfaller mig blir jag jämt helt lamslagen av blandade känslor.

Det är inte det att jag känner mig gammal, så som de flesta kanske gör. Visst tycker jag att det gick i ett svep från min 17 års dag till 23 års dag! Vad hände egentligen? Full fart måste det ha varit! Jag levde ju i och försig dessa år under extrem press och ångest. Det var åren innan min skada kom på "papper" och jag började få hjälp för den. De åren som jag levde som vem som helst, frisk alltså. Det är ju dom åren som jag får sota för nu men det var inte det som var min poäng eller mening med att skriva detta.

Det som får mig att falla så djupt i ålders nojjans håla är vetskapen om att jag nu är 25, fyller 26 i vinter, och jag har fortfarande inte avverkat några av mina drömmar. Jag har försökt mig på dem flesta, alla tror jag nog! Tyvärr har bara livet satt stopp för det sen olyckan och hur jag än försökte och hur gärna jag än ville så gick det inte att slutföra dem. Under dessa år har även mina vänner haft sina äventyrs upptåg och jag är glad för dem och deras erfarenheter men.. ja.. Jag då?

Jag är nu 25 och sambo. Vi har en hund och ett hus och jag älskar vårat liv över allt annat. Jag är lycklig med min sociala tillvaro men.. men... det där andra, som gnager på insidan? Jag vet att även om ett mirakel skulle ske och min skada skulle magiskt försvinna så skulle jag inte flytta ett år utomlands och jobba eller bosätta mig i en annan stad för cirka tre års studier. Nej.. även om jag vill mer än solens strålar så vill jag inte lämna mitt liv här. Jag önskar bara innerligt och ofrånkomligt att jag på nått vis hade lyckats få uppfylla åtminstone några eller någon av mina största drömmar.

Det är där ålders nojjan kommer för om ett mirakel ändå skulle ske. Eller om livets lilla gång skulle samspela med min kropp och själ så att jag mår obeskrivligt mycket bättre i framtiden. Ja, jag tror verkligen inte att när jag är 45 år och förhoppningsvis har barn och är gift med min älskling, att jag då skulle packa mina väskor och flytta utomlands eller till en annan stad ett år eller två. Som om DET skulle hända?! Nää..

Livet blir bara så svårt att acceptera ibland. Eller nej, det är väl snarare så att det som är svårt att acceptera är att jag måste kunna känna i både magen och huvudet att min historia är okej oavsett vad jag hunnit med eller inte. Det är bara så fruktansvärt svårt att släppa vissa sorger.

Annars är jag gräsänkling igen denna vecka. M åkte i söndags och kommer hem nu på lördag. Att vara ensam är både bra och dåligt. Det är bra att få sakna varandra och göra egna äventyr. (Dock saknar jag MINA äventyr!) Nackdelen är bara att det blir lite för mycket för mig själv att stå i, att ta hand om hela hushållet själv plus en hund är lite för mycket. Så tyvärr kör man ju på ångorna dessa dagar för att oftast slappna av när den andre kommer hem och man vet att man kanske inte måste gå ut med hunden tex när man mår som sämst. Nu måste jag ju, vad har jag för val? Se hund stackarn kvida och till slut kissa inne i panik? ALDRIG!

Från att inte ha skrivit något inlägg alls på över en vecka så kan jag nu skriva hur mycket som helst kände jag visst.. Märkligt det där! Men mina ögon börjar äntligen bli bättre så jag kan sitta här lite längre! =) Tjhoo!! Men nu får det vara bra för stunden.

Veckan som kommer

2010-06-21T11:37:00.003+02:00

Måndag - 15.00 Tjejträff på Öppenvårdsteamet

Tisdag - 8.15 Lämna Zimba hos veterinären för en mindre ögonoperation.

Onsdag - 10.15 Möte på Arbetsförmedlingen med handläggare och handläggare från FK.

Torsdag - 13.00 St. Lukas. Sista gången innan sommaruppehållet.

Fredag - Midsommarfirande i en väns sommarstuga

Utöver detta finns det andra saker inplanerade, så som reda upp kaoset i garderoben efter flytten. Måla lite grejer, besök till smultrongården, hälsa på en vän, titta på gardiner och mycket mer men eftersom allt inte är bestämt när det blir så är det ingen idé att skriva in det nu. Utan det blir som det blir! =)

Söndags avslappning

2010-06-20T19:21:00.002+02:00

När det börjar närma sig söndags kvällen slappnar jag oftast av en smula mer än de andra dagarna i helgen. Helgerna för mig är alltid svårare att dosera och leva så som jag borde för att må bra. Fast om jag har något inplanerat på måndagen före klockan 13.00 så har jag sådan enorm söndagsångest att jag vill fly!

Fredagar och lördagar är härliga dagar för då lever jag mitt liv som de flesta andra. Jag är inte lika ensam och det är oftast mycket på gång. Jag tycker det är roligt när det händer grejer och jag har väldigt svårt att gå och lägga mig och sova en stund då. Jag vill liksom så gärna vara med och orka lika mycket som de andra. Känna den där gemenskapen som man saknar varje dag i veckan annars.

När söndagen väl kommer och kvällen börjar närma sig känner jag oftast att jag slappnar av lite mer. Jag vet att det är måndag dagen efter och att jag då kan pusta ut efter en fullspäckad helg. Det är liksom måndagar som blivit min egna vilodag och jag anser den nästan helig. Har jag då något möte inbokat tidigt så mår jag rent ut sagt pyton halva söndagen eller faktiskt hela helgen för jag känner bara av pressen att orka upp. Orka upp då på måndagsmorgonen när kroppen oftast bara skriker av trötthet.

Därför försöker jag så mycket som möjligt att hålla mina måndagar obokade eller om det krisar, boka in saker efter klockan 13.00 så att jag ändå kan sova hur länge jag vill. Om kroppen tillåter det.

Idag har det varit kalas ute på landet för mina svärföräldrar men nu ikväll ska jag och älsklingen bara krypa upp i soffan och mysa. Med våran nya fina tv vi fått av världens bästa föräldrar! Min mor och far! Den är såå mycket snyggare än våran gamla tjock tv även om jag diggade den skarpt men min pappa hade rätt. Vi kunde ju inte förstöra hela vardagsrummet med den tjockisen.... =) Hehe..

Jag är väldigt sliten efter veckan som gått då det var mycket inbokat och en tung begravning. Veckan som kommer blir nog lite lugnare i alla fall så det ser jag fram emot.

Skriver in en vecko planering imorgon!

En sorg jag helst inte skriver om

2010-06-18T23:01:00.002+02:00

Även om jag skriver mina inlägg här för att lära mig att vara ärlig mot min insida och utsida, det vill säga, Ni. Att lära mig leva utan den där masken jag bar i alla år. Masken som alltid visade en glad och pigg Petra, positiv och utan grubblande tankar. Som så fort jag stängde in mig på mitt rum ramlade av och gick i tusen bitar mot golvet. Ja även om jag skriver här för att fortsätta försöka leva utan den falska masken som skydd så kommer det nog alltid att finnas ämnen och känslor jag finner enormt svåra att ta upp här och även mellan endast fyra ögon.

Det är en sån känsla som omsvept mig nu. En sån tung och dyster känsla med tankar, ord och känslor. Jag vill inget hellre än att skaka av mig den, le och vara glad men det går inte. Den gnager sig bara djupare in och snart har den fyllt varenda milimeter av min kropp.

Ibland blir det så, när saker och ting i livet uppmärksammar vissa drömmar eller minnen. Eller för den delen bara lyckas skjuta in en sekund av en tanke som blir till flera ord i mitt huvud och som sen bara rullar förbi som en långfilm utan reklam. Ibland blir det så vare sig du väljer det själv eller inte.

Jag skulle egentligen vilja skriva ut det här, helt öppet och sant. Med exakt alla de ord jag känner och tänker på nu. Hur det känns där inne i magen, i själen och hjärtat mitt men jag känner att jag inte är redo för att möta frågor eller blickar som skulle kunna tänkas komma sen. Jag orkar inte för det känns bara för ledsamt även om det nog inte skulle bli så.

Ibland sväljer man ord och känslor för att inte såra andra. Då skulle du göra allt för den där starka masken man hade för flera år sen. Ibland saknar jag den.

Sliten efter en tung men fin dag

2010-06-18T11:34:00.002+02:00

Igår var familjen och jag hela dagen i Dalarna, det var Farmors begravning. Bara de orden känns så osanna. Det var väldigt fint i kyrkan men känslorna kastade en ut och in och jag trodde emellanåt att jag skulle sjunka ner till en hög på stengolvet.

Jag kommer alltid att sakna Dig. Oavsett hur ofta eller lite vi sågs innan så har du förevigt etsat fast vissa minnen inom mig. Alla glada och fyllda med så mycket liv att man trodde att du endast var 25!

Det var inget vanligt begravningskaffe efter cermonin utan hela sällskapet åkte ner till en restaurang som låg precis vid Dalälven (eller Dalaälven..). Där var stämmningen ljus och rolig och minnen byttes efter hand. Bättre hyllning och farväl till någon man håller kär går inte att få!

På kvällen när vi kom hem hamnade vi en stund ute på landet också hos M´s föräldrar. De hade varit hundvakt hela dagen och M´s storebrors tjej bjöd oss på jordgubbar. Finns det förrsten något namn för henne, jag menar min sambos brors tjej? Det är så långt att skriva ju.. Det finns ju sysslingar och pysslingar och allt vad det heter..!

Hur som helst kan jag säga att jag var i en sorts koma där på altanen mellan jordgubbar och prat. Mer sliten än så vet jag inte om man kan bli. Efter ett antal timmar i bil och ansträngningen av ett farväl och en dag utan en enda vilostund så är det inte så konstigt att jag idag sitter här och knappt orkar hålla upp kroppen. Det känns som jag sprungit fem marathon, simmat över ett hav, krypit igenom en snårig djungel och tränat tankeövningar i en vecka i sträck. Samtidigt som en rock festival har följt varenda steg jag tagit.

Jag har kramp i foten igen också. Mina fötter värker hela tiden, ännu en anledning till min känsla av hypokondri... Ibland kan jag knappt gå på dem! Måste bara ringa vårdcentralen igen om det... Inte känner jag mig som en 25 åring inte!! Man kan ju bara hoppas att jag är lite mer som Benjamin Button, eller vad den där filmen hette? Han som åldras åt fel håll. Det kanske är så min kropp också funkar??

Om endast en timme ska jag åka på massage! Det kunde inte passa bättre! Jag längtar så mycket att jag nästan gråter nu men det har nog att göra med att jag är så utpumpad också att jag inte orkar styra mina känslor alls. Jag är en osmord bergochdalbana. Hoppas massagen funkar bra idag och att min kropp inte skriker och gör mig yr och illamående nu när det var så länge sen sist.

Ikväll är det examens firande av två av mina bästa vänner! Jag är så stolt att jag kan fälla en tår för det med! Två töser har blivit ingenjörer! Ena ortoped och den andra bygg. Stoltare kan man inte bli!! (Joo, när de gifter sig och skaffar barn också...).

Jag är bara lite stressad över min utmattning och totala avsaknad av ork. Efter massagen ska jag sova en timme i alla fall! Nu ska jag gå ner och försöka slå in lite paket....

Jag är inte en hypokondriker!! Tjohoo!!

2010-06-16T19:44:00.003+02:00

Idag var jag äntligen hos optikern och väl där konstaterades det snabbt att jag hade ett litet virus i ögonen. Små gråa "bubblor" på hornhinnar yttrar det sig som och med sämre syn, irritation, svidande känsla och värk i ögonen. Det är en såååån lättnad att jag nästan vill jubla som tack för att det är virus. För, då känns det ju genast som att det finns hopp om att mina ögon ska bli normala igen och jag ska slippa dessa jobbiga besvär som mina ögon och jag dragits med i månader nu.

Jag gick ju länge och trodde att jag bara var knäpp, jag tyckte det var bara att härda ut. Det är liksom alltid något med min kropp och jag är så trött på det! På sista tiden har jag kännt mig som en galen hypokondriker men idag fick jag bevis på att jag inte var det. Vilken lättnad! Jag har ju varit så nervös också att hela ögonoperationen skulle ha orsakat detta och det var mitt straff för resten av livet att ha besvär med ögonen.. Ja.. ni kan ju bara tänka er vad jag har gått och grubblat! Men tjohoo! Jag har bara ett virus!! (Om tyvärr ett som tar väldigt lång tid att läka.. fick dock lite receptbelagda super droppar som kan påskynda det hela lite..).

I förmiddags var jag hos mammsen i stan och åt frukost och hade spa- behandling för mig själv hos dem medans hon gick ut och tog en lång promenad med Zimba. Jag njöt. Alla dessa små promenader som andra gör med Zimba är en sådan frihet som jag är enormt tacksam över. Speciellt när värken skenar i höjderna och varje dag är en kamp mot smärtan och paniken. Då är det skönt att slippa gå ut med en hund som inte är den bästa på att gå i koppel... tyvärr är han också expert på att känna av när jag inte alls orkar och då är han alltid ännu besvärligare att gå med. Bara orken innfinner sig och lugnet sveper över mig och min hjärna kommer tillbaka från semestern så ska jag lägga allt vad jag äger på att få honom att gå fel fritt i koppel! Men... tyvärr är jag lite skeptisk att allt det skulle klaffa. Ett försök och hopp är det i alla fall värt!

Inget nytt på praktikfronten än men ska på möte med FK och någon från arbetsförmedlingen i början av nästa vecka. Får vi se vad som sägs då.

Nu blir det soffan för min del i inväntan på det sista avsnitter av Grey´s Anatomie!

Tack blekinge Theresé för du sa att jag var saknad här! Det värmde!

2010-06-14T20:39:00.003+02:00

Ännu en ny vecka och ännu en helg har passerat. Helgen var hur bra som helst fylld med roliga saker och ett lyckat tempo för min del. Jag snoozade mellan varven här hemma och då hamnade jag aldrig i den där hemska kokongen av utmattning och förvirring. Det är så härligt att känna när man lyckas!! För, för varje gång så lär jag mig mer om mig själv.

Den här veckan kantas mest av begravnings tankar och jobbiga känslor. Fast jag har en del annat att ta itu med också så jag försöker vrida tankarna åt andra håll ibland. Jämsides med tankarna på Farmor springer även stressen över att hitta en praktikplats till hösten. Ursch, jag är så stressad över det att jag har ont i magen och kan inte slappna av riktigt. Jag vet liksom inte längre var jag vill vara, har inga intressen kvar, jag har inget självförtroende heller att kliva rätt in någonstans och presentera mig själv som bäst i världen och be om en praktikplats. Jag är bara så rädd för att när jag ska försöka förklara hur allt ligger till, att det inte gäller en vanlig praktikplats på fem dagar i veckan heltid. Utan snarare en dag och några timmar eller så, att jag bara ska tappa bort mig, få black out och som vanligt tappa bort orden så jag inte kan prata ordenligt. Det är det jag är så himla rädd för och det är nog det som stoppar mig mest just nu.

Idag har jag slappat ganska mycket förutom då jag packade bilen full med sopor och åkte och sopsorterade vid Coop. Annars har jag degat hemma och lagat mad med Sis som kom över på besök! Super mysigt! Vi lagade mat och sen halv sov jag i soffan och vilade ögonen på när hon spelade Mario Cart Wii. Lagom ansträngande!

Nu ska jag strax krypa ner till soffan igen och kika på Norska Hollywood fruar. Det slår inte Svenska men det är ändå värt att titta på! Svenska Hollywood fruar och Desperaté Housewifes är mina lyckopiller!

Resten av veckan ser ut så här;

Tisdag - 11.15 Samtal på St. Lukas. Äta matlåda på Manillagatan. VILA. Sen fixa ärende på stan.

Onsdag - Optikern 12.00

Torsdag - Begravning..

Fredag - 13.00 MASSAGE!!!!!

Så länge sen jag var på massage och så min kropp skiker av plågor efter den!! Jag önskar jag kunde sova ända fram tills dess för att slippa denna värk... Såå jag längtar till fredag!!

2010-06-08T14:44:00.002+02:00

Känns som att jag helt tappat bort bloggen på sista tiden. Jag har inte orkat skriva alls, dagarna bara rullar på i faslig takt och jag försöker leva så gott jag kan i min nya tillvaro. Ibland går det strålande och ibland mindre bra men så är det ju.

Jag har haft sådan hemsk huvudvärk på sista tiden och den finns där varje dag. Jag har också haft och har något problem med mina ögon så att sitta vid en dator eller tv är det värsta tänkbara. Jag blir bländad av ljuset utomhus även fast jag är inne. Det svider och jag vill helst bara ligga och blunda i ett kolsvart rum! Imorgon är det exakt ett år sedan jag opererade ögonen för mina synfel och jag kan inte låta bli att tänka tanken att något blivit fel eller att det helt enkelt inte hjälpte att operera dem.. Jag känner bara hur oron kryper runt där inne när jag tänker på mina symptom nu. Jag tror inte jag är på väg att bli blind eller så! men jag önskar bara så av hela mitt hjärta att det för en gång skull skulle fungera bra! Jag har bokat tid hos optikern men det är någon vecka kvar dit än.

Nästa vecka är det begravning för Farmor. Jag varken vill eller kan se fram emot det även fast jag på något underligt vis längtar efter det för jag orkar inte gå och känna mig så känslokall längre. Det sjunker inte in att hon är borta!! Men ändå så värker det i mig varje dag och jag känner att något är fel. När jag tänker, farmor, så blir det bara kallt och tomt. Så ja.. nästa vecka må bli hemsk men jag saknar Dig och önskar jag hade fått se dig en gång till.

Min rehabilitering flyter trögt fram som vanligt. Igår var jag på ett första möte med försäkringskassan och min nya handläggare där. Samma person som jag talat med så många gånger innan nu angående min aktivitetsersättning, så jag ljuger ju om jag säger att jag var glad att se henne. Så hon har strulat innan! Men men, läget är som det är och då är det lika bra att acceptera det bums. Sen att det är så att den "nya" regeringen inte bara kastar ut och sjuka utan nu även har tagit bort nästan ALLA tjänster som FK kunde köpa in förut gör ju inte saken bättre. Jag blev ganska paff igår när jag hörde handläggaren säga att det endast fanns två saker hon kunde erbjuda. Det kanske inte låter så konstigt för er men tidigare så har de kunnat köpa in en hel del olika tjänster från olika företag vid vissa behov. Behoven är alltså personer som jag eller andra som inte passar in i den där specifika mallen som de har.

De har alltså numera bara två olika "mallar" att välja mellan om man är inne i deras system. Den ena är samverkan och det har jag nosat på tidigare men där är kravet att jag måste klara Minst 10h/veckan för att få vara med. Det är alldeles för mycket för mig i dagsläget.

Den andra "mallen" är rehab steget och det ska alltså motsvara ett försteg till samverkan men även det är lite för mycket och för uppstrukturerat efter en bestämd tanke som då ska passa alla. Vilket det givetvis inte gör! Alla är ju olika och när man har drabbats av olika saker eller har olika funktionshinder är det inte lätt att passa in i en mall som någon frisk har dikterat. Där är även gränsen på 16 veckor och efter det är ju tanken att jag ska vara uppe i minst 10h/veckan. Det är 8 veckor blandade aktiviteter så som föreläsningar och tex yoga och de sista 8 veckorna ska man vara på en praktikplats ute i arbetslivet.

Inget av dessa saker passar mig i dagsläget och jag är så trött på att ständigt bollas mellan myndigheter som bara har dåligt anpassade saker att erbjuda men som ändå hela tiden ger en tidpress på att bli bättre så att de slipper en. Det är inte så lätt att bli bättre när du får kämpa för din vardag och din rätt till rätt hjälp.

I mitt fall får jag leta efter en praktikplats själv nu där någon vill ta emot en vilsen själ i jakten på ett nytt liv! Jag vet inte längre vad jag vill jobba med eller bli eftersom jag släppt alla de tankarna efter för mycket själslig sorg. Jag känner att jag blir glad bara jag hittar något ställe där människorna är trevliga, glada, öppna och försöker åtminstone förstå och ge mig en chans utan press.

Nu måste jag sluta för ögonen värker så in i norden och jag mår illa och är yr. Inte meningen att klaga men om jag aldrig skriver hur det är så är det ju ingen idé att ha denna blogg. Nu ska jag kila ner och lägga mig i soffan med en keps över huvudet och en gosig hund på magen!

Lite mer än en vecka har passerat

2010-05-27T16:05:00.003+02:00

Nu har det gått lite mer än en vecka sedan min farmor gick bort. Det känns som att tiden stått stilla sen dess och att klockan fortfarande har hakat upp sig. Sinnet kommer väl i fas med kroppen någon gång..

Suck. Det är det enda jag skulle vilja skriva just nu. Jag minns inte när jag senast hade en dag utan huvudvärk alls. Eller en dag med så lite huvudvärk att jag inte ens reflekterar över den. Att vara nackskadad drar ju med sig så himla många mer saker än endast konstant värk i nacken. Huvudvärk är en sådan sak, tryckande spänningshuvudvärk skulle man väl kunna kalla den. Synen blir också påverkad vid en nackskada och det kan ju i sin tur bidra till mer huvudvärk. Så i kompotten med nackskadad och alla dess symptom får man lära sig att leva med mycket mer huvudvärk.

Jag är dock rätt nyfiken på akupunktur nu efter att en vän, med nackskada, har testat på detta ett tag och för henne så fungerade det väldigt bra efter ett tag. Det dämpar hennes huvudvärk ganska rejält ett par dagar och för mig och säkert för henne så är det rena miraklet! Ska nog ta och maila min läkare på rehab och höra om inte de kan erbjuda mig något sådant också.

I alla mina år som skadad så är det inte många gånger någon läkare har erbjudit mig någon typ av behandling. Det enda jag har "fått" är fysisk träning och det är jag ärligt tacksam för men ibland kan jag fundera varför jag inte fått testa något mer? Massage är något som hjälper mig mycket i min strävan att må så bra som möjligt men det är något jag fått leta upp själv och bekosta i alla år. Det är en läkare som gett mig något mer än endast träning som ordination men det var en privat specialist läkare i Stockholm. Han föreslog en stel nackkrage att ha på mig hemma vid behov eller oftare och en operation i Tyskland. Jag avböjde tacksamt men bestämt!

Livet rullar på i rasande fart och jag dalar upp och ner mellan känslor. Jag har en tung period med förtvivlan över att det alltid, alltid, ALLTID är så mycket att ha koll på. Alltid något papper som ligger på skrivbordet från Försäkringskassan som ska skrivas under, eller läsas igenom, eller som måste undersökas för det som står verkar orimligt. Eller bidrag som ska sökas och bilagor som ska fixas fram. Jag skulle så himla gärna vilja ta semester ett par veckor från att vara sjukskriven!!!!

I nya huset trivs vi härligt bra än! Och det hoppas jag att vi kommer göra länge! Det är underbart att M kommer hem efter jobbet vid fyra och sen är hemma. Att vi kan laga mat ihop och äta den tillsammans vid matbordet. Att han kan gå ut med Zimba emellanåt på kvällarna när jag inte orkar. Åå det är så härligt att vara två igen!

I tisdags kom ett litet underverk till världen! Våra vänner Dalhström & Swahnmärkt fick en liten flicka och jag väntar med iver på vårat första besök hos lill familjen! Livet är så märkligt, död och födelse kan omfamna en hux flux och livet får plötsligt en ny vinkel.

Det enda jag känner och tänker är Lev. Lev idag och i nuet för du vet aldrig hur det är i morgondagen. Du kan grubbla över det som varit och det som komma skall men du kan aldrig leva uppmärksam då. Så lev idag och just nu för det är bara då du lever på riktigt. Det är faktiskt så jag känner och det är precis så jag försöker tänka när saker och ting ibland känns tunga. Vad vore livet värt om man bara är sur? Nej tack!

...

2010-05-18T15:24:00.003+02:00

Endast ett ord borde räcka.
Endast ett ord kan betyda så mycket.
Endast ett ord kan innefatta så mycket kärlek och värme.
Endast ett annat ord kan förstöra så mycket på samma gång.

Farmor & Död.

Ena är så varmt och kärleksfullt att det totalt kantrar det andra kalla, tomma och djupa hålet det lämnar efter sig.

Mitt huvud är stilla, kroppen i ett svagt läge och min själ är tom.

Jag ville aldrig att du skulle somna in. Inte nu, inte så. Jag ville inte låta dig gå. Vi är många som sörjer, jag skrattar åt gamla minnen, fylls med tårar och obehag inför stunder som närmar sig. Allting är ännu så luddigt och osannolikt. Att jag ens skriver något här? För att förstå själv? För att meddela resten av min omkrets? För att få ord på mina tankar och känslor? För att jag helt enkelt inte kunde vila.. Jag kunde inte sova en stund. Då kommer bara tårarna och allt det där som är så osannolikt än.

Halmvägen 3

2010-05-11T11:44:00.002+02:00

Ta daaaa!! Nu har vi flyttat in! På Halmvägen 3!!

I helgen var det flytt karavan på vägen mellan Lill stugan och Halmvägen. Jag tyckte det var kartonger och möbler högt som lågt för att inte tala om människor. Gud vilken helg det har varit, den är som en dimma. För att vara ironisk så var denna helg ett bra avslut på dessa kaotiska månader från årsskiftet. Fy fan är det enda jag vill säga men det känns så tragiskt att bara uttrycka sig med så tråkiga och egentligen fula ord. Helgen var något som jag än inte kan formulera med ord. Jag ska nu gå ner och lägga mig i soffan och bara titta på TV och slappa. Kanske gnaga på ett äpple eller två..

Jag återkommer om någon dag eller så när jag förhoppningvsis har lite mera energi.

Brottning!!

2010-05-05T14:36:00.003+02:00

Har just gått en tuff rond med mitt duntäcke som inte ville ner i påsen jag ska förvara det i.. puh! Ibland skulle man ha extra kraft och fyra armar.

Håller på och packar för fullt här hemma för i helgen går äntligen flyttlasset! Så länge ingen av oss bryter ett ben eller att huset fylls med vatten.. Så håll tummarna för att det ska gå smärtfritt nu när det äntligen är dags. Imorgon kommer mamma ut hit, till landet, och hjälper mig att packa det sista förutom alla stora möbler. Sen ska vi nog också städa lite i det nya huset inför inflyttningen.

Det är inget lätt jobb att packa ett hem. Hur jag än gör tycker jag att jag bara får mer och mer ont hela tiden. Jag skulle inte klara av att stoppa ner endast en bok i en låda och sen låta det va för ett tag för att göra något annat eller vila. Då skulle jag ju aldrig känna att jag hann med något för mitt i allt det så skulle det vara dags att gå ut med hunden, laga lunch eller middag eller både och plus vila. Knepigt är det men jag gör så gott jag kan.

Nu ska jag ta en promenad med Zimba så att jag kan vila i lugn och ro sen! Efter det blir det till att slänga ihop en "pås" soppa och hotta upp den med lite taco kryddad köttfärs. Får vi se vad det smakar! Sen blir det till att göra en superhjälte insats och släpa ut allt det jag packat till bilen och fara iväg till huset! Igår lade de in det sista golvet så nu är det nästan bara golvsocklar som saknas och lite skursocklar vid vissa dörrar. HÄRLIGT!!

2010-05-04T14:54:00.002+02:00

Lite fler goda nyheter eller åtminstone lugnande för stunden anländer emellanåt. Fast ingen vet väl riktigt hur eller när det kommer att sluta.. Så tillvaron är väldigt oviss, jag går och tänker jämt.. Men livet får väl utvisa när det tar slut för något annat kan man inte göra..

Idag är bilen inne på verkstaden för att byta de total slitna sommardäcken till två par nya och ställa in framvagnen. Det har varit påfrestande att köra våran bil på sistone så jag hoppas det blir bättre nu! Hur som helst har jag varit hundfri hela dagen då Zimba är hos sin bästis Rambo i Hovsta och jag är i stan. Jag har varit hos mommo och moffe ett par timmar över lunch. Nu är jag tillbaka hos mammsen och pappsen fast jag är själv här. Snart borde bilen vara färdig så då kan jag återvända hem eller till huset på Halmvägen. Dit vi flyttar väldigt snart!!

Orkar inte skriva så mycket mer än så. Jag ser fram emot sommaren när det förhoppningsvis har lugnat ner sig en smula och ordnat sig med det mesta. Vilket påminnde mig om att jag har en del att fixa.... ååå... typiskt!!! Jag hatar att jag alltid har saker att fixa eller personer att jaga för svar om saker och ting eller intyg som ska hit och dit. Kan det ALDRIG bli lugn och ro????????

Livets hemskaste ..

2010-05-02T19:33:00.002+02:00

Tårar så tyst och stilla. En tung och skräckblandad dag. Min farmor är väldigt sjuk, det har varit en turbulent helg. Mest drabbade det mig idag. Sitter nu här och har just fått lite lugnande nyheter, godartade mitt i det hemska. Ett litet lugn fyller mitt hjärta och jag kan andas lite mer. Inte slappna av men andas lite mer. När livet ska ta slut vet ingen.. Jag gråter vid tanken, vill inte tänka!!

Värken krampar i nacken efter anspänningarna och bil resan fram och tillbaka till Dalarna. Ont gör det men det är ingenting jämfört med en svart sorg som kanske närmar sig. Ursch vill inte skriva så här, så privat men så sant.

Eftersom vi trodde vi skulle ha flyttat nu i helgen som varit så har vi inget internet (eller hemtelefon) längre. Så uppdateringarna på bloggen kanske blir lite lidande den här veckan men så kan det ju vara även fast man har internet... Jaja.. tänkte i alla fall säga det för er som undrar. Ibland funkar det trådlösa som grannen har och då kan jag smygsurfa på min gamla bärbara och hitta på hyss.. Eller inte för datorn är den segaste som finns! Nu ska jag försöka få till någon lyxig maträtt mitt i allt snurrigt kaos.

2010-04-30T11:21:00.002+02:00

Total blogg torka...!

Men många funderingar kring mitt liv. På insidan tjoar den där personen som jag en gång var, den personen som jag hemskt gärna skulle vilja bli lite mera lik igen. All den där sprudlande energin som fick mig att kunna fantisera ihop världsfreden på ett kick! Vart har all inspiration tagit vägen? Jag känner mig som en skrynklig blekt gardin. Emellanåt så tjoar det till där inne och jag ler för mig själv men dörren dit stängs så fort igen. Attans också! Skaffa dörrvakt?

Flytten blir nog lite fram flyttad igen då saker och ting inte går som det ska eller blir som man tänkt sig. Det tar hårt på oss båda men vi försöker så gott vi kan! Tack alla söta för all hjälp vi får i huset! Ni är som Lambi, (toalettpapper), oanad uppsugningsförmåga!

Livet som skadad är som det är, en evig och ständig kamp mot allt. Orkar inte dra upp alla detaljer just nu igen, det är bara så mycket papper hit och dit och beslut och trassel. Vart jag själv hamnat i allt detta har nog många glömt kolla upp. De bara beslutar och ändrar bäst de själva vill och tycker. Men sånt är livet och jag är mitt i all ilska, frustration och gråtmildhet tacksam för allt. Har man aldrig drabbats av livets hårda sidor får man oftast inte lika mycket skinn på näsan. Även fast vi med skinn på näsan också kan bli brända.. Men en liten röd nästippp emellanåt ska inte stoppa mig!

Ikväll blir det vuxen liv med att titta på brasan i Lillån med Swahnmärkt och Dahlström! En sån där sittning vid matbordet då vi förtär ett och annat tuggbart skulle visst också ingå. Det tackar våra magsäckar för! Med ett KURR!

För övrigt är det packning och pyssel i huset som är helgens profil!

2010-04-28T19:03:00.002+02:00

Denna dag har varit seg och riktigt långtråkig!

I förmiddags var jag på USÖ och träffade arbetserapueften som vanligt. Det är alltid skönt att vara där för hon är så bra på att sätta ord på saker som jag ibland inte kan förklara. Hon är ännu bättre på att måla upp förklaringar med bilder på den stora tavlan eller komma på sånna slående likheter att du kommer på dig själv med att fnissa även fast innehållet kanske är tragiskt emellanåt. Så det var givande att vara där även idag.

Det var efter det mötet som dagen blev så lång och seg. Jag hade ingenting att göra försen klockan fem på eftermiddagen. Då skulle jag på ett annat möte i stan och jag kände att jag inte orkade åka hem, ut på landet, emellan för det blir en del mil med bilen..

Nu har ju uppenbarligen tiden gått och jag är hemma igen. Efter alla möten och en snabb sväng förbi huset för att kika hur förvandlingen fortskrider! Älsklingen jobbar på som den kämpe han är! Gud vad jag vill ge honom en lååång semester efter allt det här. Drömma kan man ju!

Nu ska jag slänga mig i soffan och för ovanlighetens skull äta ost krokar!! (ost bågar.....)

2010-04-27T11:29:00.002+02:00

Det är fint väder om så snudd på att det dras ner lite för det sveper en svag gödsel lukt över gården.. Någon av alla bönder som är igång med vårbruket! Är så härligt att se alla traktorer som är ute och dammar på åkrarna. Jag vill åka med! Eller köra för den delen..

Det är så fruktansvärt ensam att vara hemma på dagarna när alla andra jobbar. Alla har sitt, upptagna till fullo mellan åtta och fyra. Där emellan lever jag totalt singel liv både på kärleks och vän fronten. Nu är det inte alltid så och det finns emellanåt vänner att träffa även dag tid. Det bökigaste blir ju när min kropp inte riktigt orkar med att ta sig någonstans eller att man som så ofta hamnar hemma själv för att jag vet att jag blir slut av att åka iväg även fast jag ofta vill. Den där balansgången är så hårfin. För ibland så måste man ju ändå eftersom det ger så mycket annat men ibland så drar jag mig för det också när värken redan från mogronstund är på gränsen till att bryta ut från endast lite besvärlig till påträngande.

Jag vill ha ett jobb idag! Jag vill jobba som alla andra! Jag vill också ha något att bidra med runt matbordet! Jag vill också bidra till familje kassan och framtidsplaner! Jag vill också vara en i gänget någonstans!

För övrigt har jag hoppat av vattengympan helt nu under våren/sommaren för jag har blivit för stressad av den. Det blev så fel med allt när jag blev utförsäkrad så nu måste jag börja om på nytt igen. Jag får börja på vattengympan igen till hösten om jag känner mig mera redo för den då. Annars blir det mina vanliga promenader med hunden varje dag, bortsett från vissa undantag ibland.

Nu ska jag gå och se om solen har börjat lysa in i hallen så jag kan sitta där i dörr öppningen och mysa och slippa blåsten som viner i nacken! Gödsel lukten vänjer man sig vid =)

Jaaaa!!!!

2010-04-23T18:35:00.003+02:00

ÄNTLIGEN! Jag fick min ansökan om aktivitetsersättning godkänd!!!!! Handläggaren ringde i förmiddags och sa det och jag får beslutet på posten nästa vecka.

Nu måste det bara sjunka in och landa i känslobalken. Jag rycker mest på axlarna och säger "jahapp.. och?" , för jag förstår INTE att det är sant. Efter alla dessa helvetiska månader så kanske det äntligen är så att livet vänder?

För packningen är i full gång, tapeterna börjar komma upp i huset och sista målningen börjar närma sig innan vi kan flytta in. Förhoppningsvis nästa helg.

Så känslan av att det faktiskt närmar sig ett slut av detta kaos är obeskrivligt! Mitt i all trötthet och smärta så kommer jag på mig själv att le, att skratta och äntligen känna att det finns lite hopp! Jag går runt och tänker " tänk om.. det kanske blir.. det är nog sant.. vågar jag tro att det är sant.. ".

Ikväll ska jag fira!! (Bara älsklingen inte kommer hem så himla sent idag igen..)

Det är på gång!!

2010-04-23T09:56:00.003+02:00

Packningen har börjat!! Det är i full gång!! Det är på G!! Tjhooooo!!

Igår fick jag fin besök av Farbror Blå på förmiddagen här ute på landet! Det ni! Det lever jag på än, jag må vara knäpp men jag tycker allt som har med utryckningsfordon och deras personal är bland det häftigaste som finns! Jag blir jämt knä svag och håller på att dö av nyfikenhet när jag ser eller hör ett fordon i ilfart med tjutande sirener! Ååå så jag skulle vilja sitta med i en brandbil på uttryckning eller en polis bil på bil jakt eller en ambulans på väg till en olycka.. Jag har konstiga drömmar men sån är jag! Adrenalinet som pumpar och vetskapen av att du måste göra ditt yttersta och vara fokuserad till max för att rädda människor i nöd. DET vill jag jobba med....... En dröm. Nu tänker jag inte skriva mer än så för jag vet hur min kropp hindrar mig men JAG DRÖMMER IDAG!

Varför Farbror Blå var här igår tänker jag inte skriva nu för jag måste ut med Zimbis och sen ska jag fara vidare i livets karusell! Packa, handla, greja och allt sånt där!

PS. MIA - Vad roligt att du hittade min blogg! Kul att höra av er!! Vi får ta en fika sen när allt lugnat ner sig lite =) Hälsa tillbaka till Dennis och barnen!

Smått irriterad så här på kvällningen..

2010-04-21T18:55:00.002+02:00

Daaaah.....! Varför ska allting vara så himla jobbigt för?? Här smyger man runt hemma och eldar i rugg vädret och packar så smått. Även fast jag böjer på benen istället för ryggen och även fast jag doserar och hellre går en extra gång än bär alltför tungt så börjar mina armar skaka och darra och värken stiger.. Grr!

Ibland är det bara så himla nedrans frustrerande att ständigt, Ständigt vara fånge i sin egen kropp!! Att ständigt jobba i motvind och aldrig orka allt det du vill. Åå ibland blir jag bara så trött på det!

Älsklingen han jobbar som ett djur han med. Flänger runt och fixar och trixar med allt. Mobilen ringer hela tiden även fast han är ledig. Han far fram som en vivrvelvind och lämnar små högar efter sig ibland som han tyvärr sedan snubblar på i stressen.. Uj uj.. När ska vi flytta?

Onsdags planer

2010-04-21T09:59:00.002+02:00

Har nyss kommit in från en promenad med Zimba i skogen. Även om det är segt ibland att ta sig ut, speciellt när det är kallt, så är det ett ganska bra sätt att tvinga igång kroppen. Fast ibland blir det tyvärr också så att soffan är det enda som gäller när man kommer tillbaka. Det beror på hur kroppen reagerar av promenaden. Ibland blir den sur och ibland blir den väl mera neutral. Det känns alltid när jag varit ute och promenrat, jag kan lätt bli lite yr och illamående men det brukar avta om jag får vila lite efteråt.

Nu ska jag strax göra mig klar och sen ska jag och min följeslagare, hunden, åka till veterinären och gosa med sköterskan Helen. Hon är så ur gullig med Zimba så vi kan inte annat än älska henne! Sist vi kom dit och satt i väntrummet bland alla andra människor och djur så kom hon förbi och sa hej, Zimba kastade sig direkt på golvet, halvt liggandes på sidan och lyfte upp benet för att bli kliad på magen. Hela hans blick sa "Klia mig! Kila mig Helen!". Så förhoppningsvis blir det lika trevligt idag även fast han ska få en spruta men det brukar han inte alls bry sig om. Han sitter så snällt stilla och tycker att vi kan gosa lite mer med honom. Underbara hund!

Efter det ska jag förbi huset tror jag och lämna djuret där hos husse som är ledig onsdag, torsdag och fredag för att fixa i huset. Sen ska jag lämna in bilen på Ryds bilglas i Bettorp så ska de äntligen fixa ett stort stenskott! Efter det om jag orkar ska jag följa med M och välja ut en blandare till köket och till badrummet så röris kan koppla ihop allt! Det tickar frammåt... =)

Nu ska jag byta om och borsta håret!

Och mamsi, de allra flesta gångerna vet jag inte själv vart jag får min styrka ifrån. Den kommer väl kanske ur all ilska och förtvivlan.. ?

Ännu en ny vecka

2010-04-20T19:28:00.003+02:00

Med rasande fart har även denna vecka startat. Även fast jag tycker dagarna och speciellt kvällarna är bland de längsta jag varit med om i hela mitt liv, så tycks veckorna bara rulla på.

Härom kvällen så anmälde jag och M våran adressändring, vi bokade också flytt av våran hem telefon och bredband. Så i praktiken så närmar det sig flytt med all sannorlikhet! Fast i min hjärna så är jag fortfarande fast boende här ute i Lill stugan på landet. Det står kartonger i hallen som ska packas, jag vet inte var och när jag ska börja. Det känns som en svår nöt att knäcka!

Det har nu äntligen blivit lite mer tomma dagar i min kalender men det kommer nog att ta ett bra tag för min hjärna att varva ner och för kroppen att återhämta sig rent fysiskt från allt det här. Först efter vi har flyttat och det första flytt kaoset har lagt sig så kommer min återhämtning att börja på allvar. Just nu försöker jag bara rent desperat att hålla huvudet uppe medans den sista tiden sakta passerar förbi. Det är en dag i taget.

Jag har fortfarande så fruktansvärt svårt att tänka en logisk tanke, att planera min dag eller att sätta stopp för mig själv. Min hjärna är verkligen inte med! Det känns så pinsamt att skriva det här men det är ju precis så det är och känns för mig. Det känns som att jag snurrar som en karusell och jag mår illa och försöker komma av men hur mycket jag än springer runt på karusellen så kommer jag aldrig av. Utsidan är bara ett suddigt töcken av verkligheten dit jag försöker nå. Förstår ni hur jag menar?

Härom dagarna så fick jag tråkiga besked om min farmor. Hon har cancer men det är för tidigt att säga hur det verkligen ligger till. Egentligen vill jag inte skriva om det här för det känns respektlöst mot henne men nu är sanningen så att hon är sjuk och jag kan verkligen inte ta in det. Det känns bara som ord som sagt men inte alls är sanna. Jag vet att det är sant, jag har pratat med henne själv och hört det från pappa men ändå så går det inte in. Det är bara STOPP i mitt huvud och nu när jag så mycket mer än nått annat vill att detta ska förstås och sjunka in hos mig så går det inte. DET känns mer respektlöst än att skriva sanningen här på bloggen.

För övrigt har jag inte så mycket att skriva. Eller jo, jag har massor att skriva men jag orkar inte. Ögonen och huvudet värker och jag sitter och vrider på mig hela tiden för det är jobbigt att sitta vid datorn. Så nu får det vara bra. Jag hoppas M kommer hem snart för jag klättrar på väggarna...

Äntligen fredag!

2010-04-16T11:15:00.003+02:00

Mötet igår gick sammanfattningsvis bra. Visst blev jag arg emellanåt och ledsen någon gång men allt som allt så gick det rätt bra. Jag vet inte riktigt vad som ska hända nu än utan det får jag veta om tidigast två veckor. Handläggaren på Iris Hadar ska skicka sitt utlåtande om mig och min tid hos dem till handläggaren på AF som sedan ska skriva ihop sitt utlåtande och bestämma sig för vad han tycker passar mig bäst. Han verkade vara inne på att skicka tillbaka mig till försäkringskassan då jag inte ens klarade av att vara på Iris Hadar en timme två dagar i veckan. MEN, han ville inte lova något eller säga bestämt så därför vet jag inte än vad det blir.

Jag kommer dock inte att ha så mycket att göra nu förutom mina vanliga möten på USÖ och vattengympan. Det känns så skönt att äntligen kunna få andas ut lite!!!! Samtidigt kommer oron och klumpen i magen inte att försvinna nu eftersom jag fortfarande lever i en oviss tillvaro. Även om det verkar lösa sig så småningom så litar jag inte alls på det än. Det har hänt flera gånger förut att vinden plötsligt har vänt. Därför litar min kropp inte på vad som sägs försen det verkligen är bevisat.

Just nu känner jag mig fortfarande helt tom i huvudet. Det bara surrar en massa prat i huvudet från mötet igår och alla telefonsamtal och jakten på intyg till FK. Det är en tornado där inne som vivrvlar runt av ord och tankar men det är så mycket att jag inte lyckas fånga någon av dem. Det är ganska skönt men väldigt tröttande också så jag hoppas att vinden mojnar snart.

Ikväll ska jag på tjejmys hos en kompis, då en annan kompis snart åker tillbaka till Jönköping för att ta examen till sommaren. Det bästa av allt är att hon har fått jobb här på USÖ och det ska bli sååå roligt att hon äntligen flyttar hem igen!

Resten av helgen blir det nog till att stöka i huset. Trapporna är äntligen på plats!!! Så slutet börjar närma sig men det känns så overkligt. M kom hem igår och sa att han ser slutet och att vi kanske kanske faktiskt kunde flytta om cirka två veckor... Jag tror inte det är sant. Jag tror inte ens längre att vi ska flytta eller att vi har köpt ett hus. Ja, min hjärna och mitt vett är så borta att jag inte förstår allt. Men tänk om det är sant!! JAG LÄNGTAR!!

Brännässlor på insidan

2010-04-15T16:52:00.002+02:00

Idag har jag varit på slutsamtalet på Iris Hadar och nu är även jag helt slut. Jag orkar inte skriva om vad som sades nu, är alldeles för urpumpad för det. Så om jag orkar så kommer det senare ikväll eller helt enkelt när orken faller på.

Det har hänt lite nya saker angående min ansökan om aktivitetsersättning och den ansvariga handläggaren på FK. Jag kan också bara kort säga att de aldrig slutar att förvåna mig med nya saker som tillfaller och försenar min behandling av ärendet och det slutgiltiga beskedet tycks aldrig komma. Papper och intyg som skickas men försvinner på vägen, handläggare som är segare än kola och allmänt strul. Idag efter ytterligare telefonsamtal hit och dit i stundens ilska och förtvivlan fick jag nog. Jag sa åt handläggaren att hon fick komma ner från sitt kontor och hämta intyget personligen ur min hand. Inget mera postandes hit och dit eller handläggare, sekreterare eller läkare som ringer runt och missförstår varanda så gravt att INGENTING blir som det ska. Personligen tyckte jag att jag gjorde en kupp att tvinga ner handläggaren för att möta mig personligen i deras lobby. Äntligen fick jag se vem människan var!! Precis som jag tänkt mig.. vit hårig, page, glasögon och ett handslag som döda fisken..

Hon fick mitt intyg och jag sa åt henne att kolla upp vart hennes har tagit vägen för det är f-n omänskligt att det får gå till så som det gör. Innan jag vände på klacken och gick sa jag åt henne att inte tappa bort det.. För det är väl nästa sak som kan hända...

Det känns som brännässlor på insidan av min mage. Det känns som om någon trycker en stor och tung sten mot mitt bröst. Det känns som om mitt huvud sitter löst och elaka människor knuffar det fram och tillbaka. Det känns som om jag faktiskt inte riktigt är levande.. men det är jag.

Det kommer att ordna sig allting, på något sätt, det gör det Alltid. Dock oavsett hur eller när det väl ordnar sig så kommer resan dit ändå att göra ont.

Orättvist

2010-04-14T18:00:00.004+02:00

Idag känns allt så himla orättvist bara!

Varför ska jag tvingas slita som ett djur för att få en skaplig vardag medans andra "bara" kan leva på med sina vardagliga problem? Ibland känns det bara så himla orättvist att varje dag är en stenhård och ensam kamp just nu. Att när jag vaknar varje morgon har jag så ont i huvudet att jag inte vill röra mig, att nacken värker så förbaskat att jag mår illa, att jag helt enkelt skulle vilja kunna somna om trots all smärta och bara sova tills allting har fallit på plats.

Jag har så ont i magen att jag inte kan äta men jag är så hungrig så att naveln skakar hand med ryggraden. Jag äter mina måltider men det hjälper föga. Jag är för trött för att laga mat eller handla. Ibland går det ändå men ibland går det inte alls.

Jag har nyss dammsugit hela huset efter jag fått lite smått panik över att snubbla på alla högar med hundhår och mossa som nu tycks krypa fram från varje hörna. I över en vecka har jag gått och försökt blunda för dessa stora dammråttor men idag kunde jag inte vara blind längre. Alla vill vi väl ha ett hyffsat rent hem? Badrummet och köket skulle behöva skuras från topp till tå också men det finns ingen kraft kvar alls nu. Handla skulle jag också behöva.. Kanske går efter jag tagit lite piller.

Är det så här livet ska vara? En ständig kamp för att få existera?

Man ska inte vara negativ men det är så himla svårt att se en framtid när det är andra personer som bestämmer vad som ska styra ditt liv. Det är andra personer som inte alls känner mig som ständigt bollar mig fram och tillbaka mellan sig. Som den bunt papper jag är för precis dem. Jag är ingen person utan jag är bara ett fall i mängden. Jag är så innerligt trött på att känna mig osynlig av myndigheter. Det är ju inte så det ska vara men det är så det är.

Jag skäms nästan för hur blåögd jag var innan nyår, när jag inte trodde att de nya reglerna skulle drabba mig. Så otroligt fel jag hade då, jag kunde aldrig ens i mina mardrömmar tro att det skulle bli så här. Omänskligt.

Har pratat med försäkringskassan idag igen, inte den handläggaren jag sökte men en annan på deras "allmänna" telefonsvarare. Jag har även ringt en ansvarig på rehab. Jag har även varit på träff på öppenvårdsteamet hos min arbetsterapueft (jag lär mig aldrig stava till det..!).

För första gången i hela min tid som skadad var det idag någon från en myndighet eller landsting kallade mig stark. Aldrig någonsin har någon sagt de orden och med ens visat sig så mänsklig. Det värmde så starkt där inne att höra henne säga det. Att någon som jobbar med "detta" kan uppleva mig som stark kändes som ett stort kvitto på att jag inte är galen som tycker att livet är så hårt just nu. Det gav mig en liten puff att orka lite till. Jag vill inte ha någon av alla de näsdukar hon visade och sa att hon var förundrad över att jag inte använt upp hela hennes förråd av dem..

Imorgon är det möte med min handläggare på AF och personalen på Iris Hadar. Det är ett slutsamtal och jag har ingen aning om vad som kommer att sägas eller vad som ska hända nu. Det ska bli spännande att se vad de har att säga och vad de kommer att svara på alla mina frågor. Jag har en del. Jag är trött på att bollas runt som en hög papper. Nu vill jag ha svar men jag vet att de inte brukar kunna ge några.

2010-04-12T19:34:00.003+02:00

Orkar jag skriva..? Nej det orkar jag inte.. Väck mig när sommaren står i full blomm!

Jag sitter och lyssnar på ett par högtalare som börjar sjunga på sista versen. De sprakar konstant trots att ljudet är avstängt och jag orkar inte krypa ner under skrivbordet för att leta reda på den rätta kontakten att dra ut för att få tyst på eländet.. I-lands problem eller vad? Bortskämda människa..

Värken sitter lika fast nålad som alla de senaste dagarna. Huvudvärken glider runt på en räckmacka i huvudet och har det gott. Utmattnings känslan är lika stor som de senaste veckorna, kroppen vill bara sega ihop till en enda liten obetydlig hög. Vad är det för fel? Om allt detta beror på endast utmattning undrar jag hur lång tid det kommer att ta att återhämta sig. Tanken är skrämmande.

Tråkiga, hemska och sorgsna nyheter om min farmor gör att klumpen i magen växer. Nu får vi se vad som händer men framför allt måste orden sjunka in i verkligheten.

Det har varit en underbar dag idag. Jag var hemma från vattengympan igen (skrikande ångest inombords men vad gör man när man inte orkar? ). Jag har spenderat dagen med att mestadels bara ta det lugnt och njuta av solen. Hängde ut lite tvätt för första gången och njöt av doften. Satt i solen och läste en bok medans Zimba nöjt fick spatsera omkring på gårdens ägor hela dagen i solem. Sen blev det en fika med svärmor på deras stora och fina altan. Hembakta bullar från min mammas och mitt bak i veckan och ett grisöra till Zimbis. Alla tre njöt av det underbara vår vädret!

Så även om livet är så obegripligt tungt just nu så är det samtidigt så underbart. Jag dalar mellan lycka och förtvivlan på ett ytterst märkligt sätt. Jag längtar så tills lugnet återfinner sig. Nu ska jag krypa ner i soffan!